Det var först i åttonde klass som flickans språksvårigheter upptäcktes.
I samband med detta valde hon att byta skola och de nya lärarna fick information om hennes problematik.

I brevet som mamman skrivit till Skolinspektionen berättar hon att dottern ganska snabbt kände att hon inte fick den hjälp hon behövde. Hon upplevde det som att ingen förstod henne, att specialpedagogen tryckte ned henne med ord som "Ja, det är inte mycket du förstår" och att skolan inte verkade intresserade av att köpa in de program som behövdes för att underlätta inlärningen.

Mamman berättar om en mängd möten med lärare och rektor – och påpekar att inga åtgärdsprogram skrivits.
Dottern mådde under perioden mycket dåligt.
Först i slutet av vårterminen, då dottern fick träffa en ny specialpedagog, började skolan fungera. Då var det dock så kort tid kvar innan skolavslutningen att det knappt hann göra någon skillnad.

Trots allt lyckades flickan komma in på en gymnasieutbildning i Lund.
Mamman kontaktade rektorn och berättade om problemen som man tidigare haft i Höör. Trots det blev skolsituationen än värre när flickan började gymnasiet.

Här tog lärarna ingen som helst hänsyn, menar mamman. Dottern fick samma undervisning, uppgifter och läxor som övriga i klassen – och därefter beskedet att man inte hade kompetens till annat.

Flickan hoppade av utbildningen.
Hon och hennes mamma anmäler nu både skolan i Höör och gymnasiet i Lund till Skolinspektionen.
"Man känner att man hade alla emot sig. Kränkt! skriver mamman.