På förbundets hemsida kunde den äventyrslystne läsa att resan, som nyligen gick under parollen "Odla ditt klasshat – Motborgarbuss far till Solsidan", bland annat skulle bjuda en guidad tur och berättelser om "några av Sveriges rikaste utsugare".

Sverige är ett av världens rikaste länder. Inkomstskillnaderna är bland de lägsta i världen, skatterna de näst högsta. Av Socialstyrelsens "Social rapport 2010" framgår att den långvariga fattigdomen (fem år eller längre) minskat i alla grupper i samhället.
I forskningen skiljer man mellan relativ och absolut fattigdom, där den förstnämnda avser inkomster på en viss nivå under medianinkomsten, den senare definierar fattigdom utifrån resurser som understiger en på förhand given nivå. Relativ fattigdom handlar således om fattigdom i relation till andra individer, grupper eller samhällen som har det bättre än jämförelseobjektet. Definitionen säger därmed lite om de fattigas "faktiska" levnadsstandard. När FN definierar fattigdom rör det sig om en absolut definition; en dagsinkomst som understiger en eller ibland två amerikanska dollar om dagen.
När organisationer som Allt åt alla vill göra gällande att klyftorna växer bygger det på att fattigdomen relativt sett ökar, trots att den absoluta fattigdomen minskar. Det innebär att fattigdomen inte minskar av att fattiga får det bättre, utan enbart av att rika får det sämre. Men varför utrota rikedomen, är det inte fattigdomen som borde undanröjas istället?
I grunden r det en fråga om synen på rättvisa. Är rättvisa lika möjligheter eller lika utfall? Är människor offer för ett nollsummespel eller är de aktörer som med hjälp av hårt arbete och slit kan forma sitt eget öde?

Förra året gav LO ut rapporten "Makteliten – alltid mer, aldrig nog" av vilken det framgick att en industriarbetare år 2009 tjänade 298588 kronor medan en vd i den så kallade ekonomiska eliten (landets 50 bäst betalda direktörer) tjänade 41 gånger mer. Den genomsnittlige vd:n tjänade motsvarande 15 industriarbetarlöner. En skatteutredare på Saco granskade siffrorna och fann att den eliten samtidigt i genomsnitt betalade 31 gånger mer i skatt än den genomsnittlige industriarbetaren. Visserligen hade makteliten fortfarande mycket mer pengar kvar men skillnaden för genomsnittet minskade från 15 till sex industriarbetarlöner. Alltså, de tjänade som 15 och skattade som 31. Rättvist?

Det är positivt att resterna av klassamhället belyses och att kampen för lika möjligheter fortgår. Det är dock inte detsamma som att predika hat eller att indoktrinera vilsna ungdomar att de har rätt att förvänta sig något utan motprestation. Den som vill erbjuda människor en riktig klassresa, en resa som sträcker sig bortom Saltsjöbadens fasad, lägger energin på att hårt arbete och utbildning ska löna sig. På ren svenska innebär det sänkta skatter, bättre företagsklimat och högkvalitativ utbildning.