Det tog sin lilla tid för hans debut Back To Bedlam att slå, men sedan gjorde den det med besked. Elva miljoner sålda album skojar man inte bort i första taget. Inte heller går det att överträffa en sådan framgång. Särskilt inte i dessa digitala slit och slängdagar där enskilda sånger blivit viktigare än artisterna och publiken är än mindre trogen sina idoler än tidigare. I likhet med många andra artister som slår igenom massivt direkt har han fått lära sig att det bara kan gå neråt om man börjar på toppen.

Detta måste ha varit ett frustrerande faktum för honom innan han begav sig ut på denna pågående världsturné, och när han nu gjorde Köpenhamn den äran igen hade konsertlokalen fullt logiskt också blivit mindre. Vilket onekligen var lite synd. För det är ju knappast så att Blunt chanserat vad gäller låtskrivandet. Ur den aspekten är senaste albumet Some Kind Of Trouble minst lika melodistarkt som de två första skivorna. Däremot har han blivit mer benägen att dra upp tempot. Detta märktes på Vega i sådana fina säkra kort som hiten Stay The Night, These Are The Words, en västkustrockande dänga modell brittifierad Fleetwood Mac, och luftiga Dangerous, som gav associationer något klassiska duon America hade kunnat göra i början på åttiotalet.

Lika lyckat var inte försöket att bluesrocka lätt med partyhatten på i Turn Me On eller tilltaget att göra en slags vuxenvariant på det George Michael fick till vid tiden för Faith i I´ll Be Your Man. Nu säger jag inte att det här inte gick hem hos publiken, men Blunt är knappast trovärdig när han leker förförare eller försöker låta lättsamheten ta över.

Fast ändå, i grunden var även dessa nummer välbehövliga, en hel konsert i folkrockballadernas och de medelsnabba sångernas tecken är inte riktigt nyttigt för dynamiken och nerven i en show med James Blunt. Det behövs mer variation för att intresset ska hållas vid liv, och tydligen har sångaren själv insett detta.

Men med detta sagt var det trots allt så att kvällens starkaste nummer kom när tempot sänktes. Det var då sångaren berörde mest, kändes som mest äkta och kapade förtöjningarna så långt det var möjligt ur röstsynpunkt. Åtminstone verkade det så. I sådant som Carry You Home, Goodbye My Lover och Same Mistake regerade sorgenheten så till den grad att man nästan undrade om han var miserabel på riktigt. Och då har jag ändå inte sagt något om You´re Beautiful.