För att hjälpa de som är skoltrötta eller de som, som Björklund uttrycker det, saknar förutsättningar för att klara av gymnasiet, ska man kunna läsa yrkesinriktade kurser utan teoretisk komponent som ersättning för gymnasieutbildning. Detta för att minska utanförskapet.
Det är svårt att begripa hur Björklund tänkt med det sistnämnda? Ska en sjuttonåring som gått kurser i att jobba i storkök, men saknar den kompetenshöjning i läsförståelse som gymnasiet ger, vara mer attraktiv på arbetsmarknaden? Det ger också oumbärlig personlig utveckling att lyssna på när lärare och jämnåriga diskuterar och att ingå i ett socialt sammanhang i tre år. Inte är sextonåringar såpass brådmogna att de inte behöver de sista årens tillväxt och kompetensutveckling innan de slängs ut i ett stundtals rätt motigt vuxenliv.
Detta känns mer som curlinglinjen än arbetslinjen. Det är problematiskt att unga människor hoppar av gymnasiet i stor utsträckning, men att eliminera det som de tycker är svårt och ta bort alla hinder har aldrig varit en lösning.
Att gymnasiet är motigt är som sig bör: det är trots allt en högre utbildning än grundskolan. Att klara av något svårt är en morot, vilket det är märkligt att en liberal regering inte ser.
Är det en sådan tragedi att ungdomar hoppar av och sedan återvänder när de är bättre rustade att vi ska reformera skolsystemet? Kanske är det bättre om gymnasieskolan utrustas för att ta hand om återvändare, istället för att skapa ett minsta motståndets lagalternativ som kan locka den som kanske inte skulle behövt mer än en termins paus eller betänketid för att trots allt ta sig igen en utbildning utan vilken de förmodligen, trots Björklunds försäkran om motsatsen, är lika hjälplösa på arbetsmarknaden.