Jag blev paff men vi har vant oss.
Det är tredje gången på ett år det händer våra barn. Grabben och hans vänner hade varit och ätit lunch, sen gått ut på stan. Då kommer tre killar och pekar på en gränd och säger  ”häng på”  men grabbarna vägrar ju. Då tvingas de ge ifrån sig sina mobiler och pengar.
Det var samma sak när vår   andra grabb rånades.
Samma dag som skolavslutningen var det.
Han skulle åka in till stan för första gången på egen hand och köpa solbrillor. Så dök de här killarna upp och sa ”vilka snygga glasögon. Dem ska du ge till oss”. Vad skulle han göra?
Han var 13 år, ett barn. I den lyckliga sagan hade vi ringt polisen, de hade fått fatt på de här grabbarna som bett om förlåtelse och gett tillbaka glasögonen.
I verkligheten ringde jag polisen och möttes av ett ”Jaha, och vad ska vi göra med den här informationen?”. Det känns ju sådär.
Härom dagen gick jag in på Göteborgspostens hemsida och såg en notis om att en 13-årig pojke rånats.
Min första tanke var, det är väl ingen nyhet? Man är helt avtrubbad här i Malmö.