Förändringarna av a-kassan har varit en central del i regeringens arbetslinje. Tanken har varit att genom jobbskatteavdraget och besparingar i a-kassan göra det mer lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete. Inriktningen har varit korrekt. Det måste löna sig att arbeta.
Utöver detta har regeringen också förändrat avgiftssystemet vilket för vissa grupper inneburit rätt höga avgifter kopplat till begränsad ersättning vilket minskat attraktiviteten med att vara med i a-kassan.
Alliansen har en grundinställning att a-kassan bör göras obligatorisk vilket dock ännu inte sett dagens ljus vilket är tacknämligt. Tvång att vara med just i a-kassan är inte speciellt aptitligt. Om det däremot inrättas någon form av arbetslivsförsäkring som gäller oavsett frånvaro från arbetsmarknaden är det en annan sak.
Även om inriktningen varit korrekt går det inte att komma ifrån att det finns problem med den nuvarande ordningen. Lägre anslutningsgrad kan flytta kostnader till andra trygghetssystem.
Det finns människor där arbetslöshet i praktiken inte är något hot men sen finns det grupper som avstår a-kassan trots att de finns i riskzonen för arbetslöshet. Den sistnämnda gruppen är problematisk. För att undvika tvångsanslutning gäller det att försäkringen är så attraktiv att många väljer den.

En väg att gå är centerförslaget att ha en högre ersättning än nu de första tre månaderna för att sedan trappa av den snabbare. Då tydliggörs rollen som omställningsförsäkring och människor blir mindre otrygga vid arbetslöshet. Särskilt som de allra flesta har en begränsad tid som arbetslösa, snittet ligger kring 100 dagar.
Större trygghet inledningsvis kan också bidra till större flexibilitet på arbetsmarknaden vilket vore välkommet. Det är helt enkelt en ändring värd att pröva.