Fredsprocessen mellan Israel och palestinierna har knappt styrfart. De politiska låsningarna på bägge sidor är stora. Israel å sin sida kan inte acceptera ett avtal om inte landets rätt till säkra gränser erkänns av palestinierna och den palestinska terrorn får ett slut. Palestinierna å sin sida saknar förmåga till eftergifter eftersom Hamas fortfarande kräver att den israeliska staten elimineras och judarna drivs ut i havet.
Nyligen beslöt fienderna inom Fatah och Hamas att försonas och bilda en gemensam regering med Mahmoud Abbas som både premiärminister och president. Hur detta kommer att påverka en fredsprocess är högst osäkert.
Sverige har tidigare oavsett om vi haft en S-regering eller en borgerlig intagit hållningen att en verklig fredsvilja skall utgöra förutsättningen för ett erkännande. Hos många börjar tålamodet tryta på bristen på framsteg. Inför gårdagens utrikesdebatt har de rödgröna partierna enat sig om att kräva ett erkännande av en palestinsk stat. Samma ställningstagande har skett från Centerpartiet. I Alliansregeringen finns däremot ingen enighet om ett sådant steg även om utrikesminister Carl Bildt varit tydlig med sin åsikt att ett erkännande av en palestinsk stat rycker närmare.
Hela frågan kompliceras också av att vi i dag är en del av EU. Sverige har svårt att gå sin egen väg vad gäller ett erkännande, då förlorar vi allt inflytande i en fredsprocess där EU kan vara en viktig spelare.
Situationen i Mellan Östern är i dag utomordentligt labil efter att den arabiska våren gått över i arabisk vinter med en inbördeskrigsliknande situation i Syrien och stora motsättningar i Egypten, Libyen och Tunisien. Svensk diplomati agerar i dag i ett minfält.
Palestinierna måste ges rätten till en egen stat som erkänns av omvärlden. Sverige bör driva på i den riktningen. Men ett ensidigt svenskt erkännande utan stöd i EU-kretsen blir ett tomt slag i luften.