Det var symptomatiskt när företrädare för fem förbund inom LO, TCO och Saco nyligen hävdade att deras medlemmar, ofta kvinnor och offentliganställda, lönediskrimineras jämfört med de som är sysselsatta inom industrin. Därför krävde de att det statliga Medlingsinstitutet inte längre skall behöva använda industriavtalen som norm.
Det är ett faktum att det svenska välståndet baseras på hur framgångsrik industrin är att dra in inkomster dels genom export, dels genom att sälja på hemmamarknaden och därmed begränsa behovet av importerade varor. Vi kan inte som det heter i ett klassiskt exempel bygga välstånd på att tvätta varandras skjortor. För att betala det vi köper från utlandet – bilar, hushållsapparater, kläder etcetera – krävs de inkomster som de industrianställda drar hem till Sverige.

Svante Nycander, fd politisk chefredaktör för Dagens Nyheter och arbetsmarknadsforskare, pekade i går i ett pedagogiskt inlägg på hur både nödvändigt och rimligt det är att industrin, den konkurrensutsatta sektorn, är löneledande gentemot den skyddade sektorn. De industrianställda utsätts hårdare och snabbare för konjunktursvängningar genom att tvingas gå ner i arbetstid eller förlora jobben. Deras arbetslöshetsrisk gör också att de har högre a-kasseavgift.
De fackförbund som organiserar de offentliganställda måste inför sina medlemmar kunna förklara elementära ekonomiska samband som styr avtalsrörelserna och lönesättningen. Börjar vi sänka de industrianställdas relativa löner så jobben blir mindre attraktiva så skadar det hela samhällsekonomin. Går industrin dåligt blir det också mindre med pengar kvar till jobb och löner inom den skyddade sektorn. Så enkelt är det.