Det är kanske svårt att tro, men faktum är att ett helt decennium har förflutit sedan Marit Larsen och barndomsväninnan Marion Raven lade ner sitt mångmiljonsäljande tonårsprojekt M2M. Sedan dess har mycket hänt och det där vattnet som brukar rinna under broarna har flutit på i mängder. Vilket i realiteten betyder att  den sistnämnda spelat in ett rockalbum och åkt på turné som back up och duettpartner till Meat Loaf medan fröken Larsen byggt upp en stabil singer/songwriterkarriär som gjort henne till en av Norges populäraste sångerskor. Som vanligt har det dock gått trögt i resten av Skandinavien rent allmänt och i Sverige i synnerhet.  Jag säger som vanligt eftersom vi svenskar oftast är usla på att ta till oss norsk, dansk och finsk musik. Såvida det nu inte handlar om hårdrock och metal, det vill säga.

I fallet Marit Larsen har det dock märkts en viss ljusning. Skivbolaget verkar satsa långsiktigt och hennes medverkan i högprofilerade tv-shower som Skavlan hjälper också till. Det är i alla fall min förhoppning. För det här är ju faktiskt en både personlig och begåvad artist som vågar slå ett slag för den positiva gladlynta popnerven i singer/songwriterlandet.

Tänk i termerna en norsk Lenka utan australiensiskans knasighet, en kvinnlig Jason Mraz eller någon som säkert hade kunnat ta åt sig av countrystjärnan Kenny Chesneys livsnjutande attityd, om än med vissa reservationer. Det gjorde i alla fall jag I samband med onsdagens show på Vega, och även om associationerna för all del haltar en del, så står det utom allt tvivel att Larsen är en lovande solstråle, som har ett helt koppel fina livsbejakande, men ändå smått vemodsbestänkta popsånger i katalogen. Sådant som inledande Don´t Move, den folky Only A Fool och senaste hiten Coming Home var typiska representanter för den delen av repertoaren.  Ibland gick sångerskan förstås ändå över gränsen och lät melankolin regera. Fast inte på det där hysteriska viset, utan mer med en klarsynt sorgsen touch och hoppet i behåll à la  What If och I Can´t Love You Anymore, en sång Larsen skrivit tillsammans med färöiske Teitur.

Fast oavsett vad hon tar sig an går det inte att sticka under stol med att ord som mysigt, skönt och värmande är ord som låg nära till hands för att beskriva helheten. Vänner av skitig ångestladdad svärta kunde känna sig blåsta, således. Men vi andra njöt gärna av att Larsen tagit kommando över sin karriär och skapat ett hälsosamt musikliv bortom tonårspopen. För även om hon har ungdomligheten i behåll är det ändå uppenbart att hon blivit vuxen.  På allvar och på riktigt.