Huvudpersonen i Karin Fossums senaste bok, Jag kan se i mörkret (Forum), är en av de obehagligaste personer jag stött på i deckar/thriller-genren. Och det vill inte säga lite.
Till det yttre är Fossums Riktor en helt vanlig, men mycket ensam, man som jobbar som vårdare på ett sjukhem och fördriver sin lediga tid med att sitta i parken och iaktta andra människor. Harmlös och lite tragisk kan man tycka. Men det är här långt ifrån hela sanningen om Riktor. Inombords bär han nämligen på stora tankar om sin egen förträfflighet och han njuter av att plåga andra människor – speciellt de utsatta och försvarslösa patienterna på jobbet. I smyg misshandlar han dem både fysiskt och psykiskt och i parken fantiserar han om vad han skulle vilja göra med människorna där. Att han en dag kommer att döda någon verkar ofrånkomligt.
Karin Fossum har aldrig skyggat för att göra djupdykningar i de allra mest komplicerade psyken – vare sig i sin populära deckarserie om kriminalkommissarie Sejer eller i fristående psykologiska thrillers som till exempel Jonas Eckel eller Den som älskar något annat. Aldrig förr har hon dock skildrat någon som det är så fullständigt omöjlig att känna minsta gnutta sympati för som Riktor.
Har Karin Fossum helt tappat tron på mänskligheten undrar jag när jag smått uppgiven kämpar mig igenom Jag kan se i mörkret. Jag kämpar inte för att det här är en dålig bok. Tvärtom, Karin Fossum är som alltid så skicklig med orden och fångar glasklart minsta nyans i både det mänskliga psyket och i miljöerna som hennes människor rör sig i. Nej, jag kämpar för att Riktor helt enkelt är vansinnigt obehaglig att läsa om, för att jag inte hittar minsta ljusning och inte heller någon ansats till förklaring. Det här är rena ondskan instoppad i en vanlig människa. Värre kan det inte bli och även om det är bra skrivet så undrar jag denna gång vad det egentligen är Fossum vill?

Den svenska deckardebutanten Robert Kviby är desto tydligare med vad han vill. I hans De korrupta (Telegram 22/2) handlar det om att sätta strålkastarljuset på maktfullkomlighet och korruption högst upp i samhällshierarkin. För det använder sig Kviby av inte helt ovanliga medel.
I De korrupta är huvudpersonen en mycket envis journalist. Hon heter Annie Lander och jobbar som kriminalreporter på en stor tidning. Hon väntar dessutom barn med en något strulig och alkoholiserad jazzmusiker.
Annie har under en längre tid samlat material om prostituerade kvinnor som mördats av en seriemördare som polisen inte verkar vara så angelägen att hitta. Annie är övertygad om att det finns kopplingar till stans mest exklusiva herrklubb där det finns gott om mäktiga män som håller varandra om ryggen. Extra motiverad i sitt grävande blir Annie när hon får bevis på att seriemördare fått hållas väldigt länge och att hennes egen mamma kan vara ett av hans offer.
Robert Kviby har ett trögt språk och en viss omständighet i sitt berättande och hans huvudpersoner är verkliga genreklichéer. Samtidigt finns det ett patos, en vilja att få oss att reagera på korruption och utnyttjande i samhället som lyser igenom och som gör läsningen av De korrupta mödan värd. Dessutom utvecklas historien på ett inte helt väntat sätt och slutet är befriande oförutsägbart.