En bekants bekant utsågs nyligen till borgmästarkandidat inför det danska kommunvalet om två år. En av mina popfavoriter Paul McCartney fortsätter att spela. Båda har med god marginal passerat 60. Ja, Beatlesstjärnan fyller snart 70 år.
Det är alltså inte särskilt konstigt att statsminister Fredrik Reinfeldt tänker högt om högre pensionsålder. Många orkar, kan och vill jobba efter 65 år. Dessutom behöver vi använda människors kunnande under en längre tid.

Det är arbete som skapar välfärd. Därför finns det ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och befolkningens åldersfördelning. Sydeuropas problem är i stor utsträckning demografiskt. När allt färre förvärvsarbetande får försörja allt fler, då blir det till slut problem. Vi ser samma utveckling i Sverige. Tillväxten finns där andelen förvärvsarbetande är relativt hög. Och omvänt, i Storuman och Vadstena växer inte ekonomin lika snabbt.
Därför är det fullt logiskt att greker och andra försöker få människor att jobba längre, och därför är det fullt logiskt att Sveriges statsminister tänker högt om höjd pensionsålder.

Trots det blev det ett himla liv när Fredrik Reinfeldt talade om pension vid 75 i en DN-intervju.
Det beror säkert på mångas förvåning. Under lång tid har statsministern varit ungefär lika spännande som en rysk 50-talsfilm i ultrarapid. Äntligen uttryckte han något färgsprakande och kontroversiellt, och det väckte omgivningen.
Det beror förstås också på att statsministerns resonemang haltar betänkligt. Om vi ska jobba längre krävs ett mänskligt arbetsliv, och den politik som just nu bedrivs bidrar knappast till det.

För egen del blev jag upprörd av ett tredje skäl. Om vi ska höja pensionsåldern måste vi först göra oss av med den, som jag ser det, typiskt svenska synen på unga och gamla. Vi har, tycker jag, en mycket märklig och misstänksam syn på åldrandet och äldre. Eller omvänt, vi idylliserar ungdomlighet. Den som vinner de unga ses per definition som en vinnare. Och vi hör sällan talas om någon som efterlyser erfarenhet och lång livserfarenhet, varken i politiken eller i andra sammanhang. I riksdagen finns det för övrigt bara åtta ledamöter över 65 år.

Många börjar nedräkningen inför pensioneringen långt före 65. Ja, bland direktörer och politiker finns det många som ersätter portföljen med golfbagen tidigare än så.
Så därför blir min slutsats; Gärna en diskussion om höjd pensionsålder, men först en rejäl debatt om att uppgradera visdom och livserfarenhet. Därför borde statsministern börja med att anställa några 70-åringar i sin stab och genast avskaffa sin och kollegornas möjlighet att gå i pension långt före 65.
Okej, jag vet att jag skriver i egen sak. Jag är snart 54 åt och ses säkert av många som en gammal och gnällig gubbe. Men det behöver banne mig inte betyda att jag alltid har fel.