I den värld som stavas post grunge har de från första stund utgjort det avgjort softaste, det mest positiva och mer lättrelaterade alternativet. De har varit bandet man vänt sig till om man inte känt igen sig i texter om att stirra ner i avgrunden á  la Staind eller eventuellt tyckt att Nickelback varit något för hårda eller grabbiga. Det sistnämnda är förvisso mest ett spörsmål för damerna och tillika en spekulation, men det är ett faktum att de i 3 Doors Down ser ett vettigt alternativ. Nästan hälften av publiken i det utsålda Vega bestod av allt att döma kvinnor, och det säger väl något om hur mycket dessa good ole´ southernboys appelerar till det täcka könet också.

Fast oavsett vilket fyllde 3 Doors Down redan från början ett tomrum i genren. För egen del uppskattar jag de stänk av sydstatsrock och blues som ger sig till känna här och där i repertoaren. Dessutom ser jag till skillnad från många andra inte den uppenbara radiovänligheten som något negativt. Kvintetten har en tydlig talang för att skriva starka melodiösa sånger, och utnyttjar det till fullo. Det är inget fel med det. Däremot uppstår ett mindre problem live när större delen av repertoaren slår över i ett lugnt tempo. Då tappas rytmen i showen bort samtidigt som den givna dramatiken för en rockshow vänds upp och ner. På Vega kunde de ösiga up temponumrena räknas på ena handens fingrar, däribland öppningsnumret Time Of My Life, den FM-doftande Round And Round och extranumret Believer. När dessa avverkades visade Mississippibandet med emfas sin styrka som leverantörer av bredbent tidlös arenarock med hårdrockstendenser, och uppskattningen bland de närvarande fansen gick inte att ta fel på.

Men det var som sagt förkärleken för ballader som lyste igenom mest denna kväll, och det är svårt att förneka att duktige sångaren Brad Arnold och hans mannar hittat en vinnande formel här. When You´re Young, Away From The Sun, Heaven och naturligtvis Here Without You utgjorde alla tydliga kvitton på detta. Det sistnämnda numret är till på köpet förmodligen en av de absolut bästa powerballaderna som sett dagens ljus på den här sidan millenieskiftet. En lika vacker som träffande ovillkorlig kärlekssång om saknad om ni frågar mig.

Som helhet har 3 Doors Down dock inte bara låtarna, de har professionalismen, fokus och en vinnande sympatisk attityd många borde dra lärdom av också. Alla håller säkert inte med, men själv ser jag något stort i dem i egenskap av liveakt. De har alltjämt en outnyttjad potential. Med åren har bandet blivit en pålitilig turnémaskin med stort publiktycke, men de borde lära sig att disponera sina shower smartare och ta för sig mer på scenen också. Då kan det här bli riktigt bra.