"Jag skaffar mig självförtroende", sjunger den rädda Maria när hon skickats ut från klostret för att ta hand om Kapten von Trapps sju barn. Och skaffar sig självförtroende det gör hon, både på scenen och i pjäsen, för som hon växer där framför oss, Anna Renud. Hon skuttar sjungandes in i ett projicerat bergslandskap, tar någon minut av sång på sig för att hitta närvaron i rollen, finner den och gör den till sin, helt och hållet sin.
Anna Renud spelar inte Maria. Hon är Maria, alltigenom och hela tiden. Med en smittande glädje och en sprallig auktoritet förför hon alla på scenen, och alla i publiken. Hon är som en sprudlande, sprittande urkraft som går rakt in i hjärtat och lämnar det fullt av värme. De som valde ut henne för rollen gjorde helt enkelt ett genidrag.
Men det är inte bara hon som är bra castad. Kapten von Trapp i Johan Wikströms tappning är så von trappig en man kan bli. Stolt, stel och militärisk, men med en magnetisk dragningskraft och karisma som går rakt igenom den träiga ytan. Dessutom är personkemin mellan honom och Maria, sådant som sagor vävs av. Det slår gnistor på scenen helt enkelt. Båda två lyckas dessutom trovärdigt genomgå den metamorfos storyn bygger på. Maria går från sprallig flicka till mogen kvinna. Von Trapp går från stel surmule till kärleksfull make. Och så sjunger de som gudar förstås. Anna Renuds säkra och berörande röst ger ytterligare en dimension till hennes fabulösa gestaltning, och Wikströms ömt varma stämma skapar en spännande kontrast till hans hårda framtoning.
Även på alla andra fronter fungerar samspelet och kemin. Maria tillsammans med de fantastiskt duktiga barnen, är en ren fröjd att se. Det är som om de leker på riktigt, som om de har kul utan publik. Jag har nog aldrig sett ett lika levande och äkta skådespel. Ljuvliga Liesl och nazistsympatiserande Rolf känns också som en fullträff ihop, och vilken röst Johan Hwats har.
Dessutom är det vackert. Scenografin är bland det snyggaste jag sett, enkel, estetisk, med smarta lösningar som gör scenbytena osynliga. Den första scenen i klostret, med enorma, färggranna, blyinfattade fönster och korsång av nunnorna, fick håret att resa sig på armarna, så vackert var det. När sedan abbedissan, suveränt och säkert spelad av Anna Hammarqvist sjunger, Sök dig till bergen, ja då kommer tårarna i ögonen. Det är jag inte ensam om. Jag ser näsdukar både till höger och vänster. Hon har en sådan hjärtligt varm och mångfacetterad röst, och vilken slutton!
Ja, så här kan jag hålla på ett tag, och berömma, berömma och berömma. Jag är berörd, förförd, helt enkelt förtrollad. Det är faktiskt väldigt länge sedan jag såg något så helgjutet bra, om någonsin.