Själv hade jag blivit mer förvånad om han gått ut och deklarerat att han absolut inte ville ha några diskussioner om hur vi klarar en uthållig, jobbskapande, miljösäker och optimalt kostnadseffektiv energiförsörjning under kommande decennier. Särskilt inte i en tid då svensk industri behöver nya marknader, nya produkter och en helt ny sorts stöd från staten än vad den fått på decennier. Och särskilt inte nu när också Sverige ansluter sig till en förödande europeisk nedskärningspolitik med massarbetslöshet och jobbförstörelse i spåren.

Vill Stefan Löfven ha ny kärnkraft som ersätter de nu bara tillfälligt fungerande reaktorerna när de tjänat ut? Det vet tills vidare bara han själv.
Men svaret på denna extremt snävt ställda fråga som bryts ut ur en mycket större fråga med samhällspolitiska och globala dimensioner som aldrig kan isoleras till ett enda energislag är faktiskt ganska ointressant.

Från att ha varit ordförande i IF Metall har nu Stefan Löfven övergått till att representera ett socialdemokratiskt parti som redan valt väg i energifrågan. Det gjordes i den förra blocköverskridande överenskommelsen där avveckling av kärnkraft blev själva utgångspunkten för en omställning till säker och förnyelsebar energi.

Mona Sahlin uttryckte vägvalet i sitt sista tal som partiledare när hon talade om det framtida gröna folkhemmet som skulle vara "fullt av energi, men utan olja och kärnkraft". Tanken att ett nyvald socialdemokratisk partiordförande skulle göra helt om på denna punkt, riva upp kongressbeslut som lagt fast en energipolitisk kurs som länge hade stöd av ett av de fyra allianspartierna och kasta in sitt parti i ett uppslitande inbördeskrig kring en fråga som redan avgjorts är milt uttryckt verklighetsfrämmande.

Därför stinker just denna spekulation rötmånad så att näsvingarna fladdrar.
När själva sakfrågan kopplats bort, alltså den om hur vi ska göra för att säkra oss både uthållig, icke livsfarlig, miljömässigt acceptabel och prisvärd energi, återstår bara det politiska spinnet.
Och det politiska spinnet handlar om att slå sprickor in i socialdemokratin, om möjligt förgifta samtalsklimatet mellan de rödgröna partierna och underblåsa misstänksamhet mot Stefan Löfven i de egna leden genom att beskriva honom som en klok, men främmande fågel i sitt eget parti.

Sakfrågan, det vill säga ämnet för blocköverskridande samtal, innehåller annars en oerhört bred provkarta på vad som inte gjorts men bör göras när det gäller energibesparing, ny teknik, produktutveckling och forskning. Allt det som fixeringen vid kärnkraften blockerat fram till nu.
Jag har begränsad respekt för de inom socialdemokratin som i detta läge gör sig till nyttiga idioter för en borgerlig strategi som vill aptera en politisk kärnkraftsbomb i arbetarrörelsens mitt i stället för att satsa all sin energi på hållbara lösningar av verkliga problem för framtiden.