Att framföra gamla mer eller mindre klassiska album live från början till slut för att nystarta intresset för ett band har utvecklat sig till en mindre trend på senare år, men nu har Simple Minds tagit konceptet ytterligare några steg framåt. Denna turné har fått titeln 5X5, och det är precis vad det handlar om. Fem sånger vardera från bandets fem första album avverkas, och om nu någon av de närvarande i det sedan länge utsålda Vega inte tillhörde de bokstavstroendes skara och därmed hyste visst tvivel om att detta var en lyckad idé inbillar jag mig att de ändrade uppfattning redan under spelningens gång. Eller i alla fall senast när det hela var över. För som helhet var det här en ytterst väl genomförd och musikaliskt urtight show med en sångare i högform som med framgång spelade ut hela sitt register för att fånga upp publiken.

Mannen som åsyftas är förstås Jim Kerr, och jag måste säga att han bar sin ålder med svettigt inspirerad värdighet denna kväll. Målmedvetenheten riktigt lyste om karln vare sig han nu ställde sig oroväckande bredbent, kastade sig på knä och sträckte händerna mot himlen, slog sig själv på bröstet eller bara poserade rent allmänt. Kroppsspråket var lika teatraliskt och arty som det var effektivt. Sångaren vet med sig att Simple Minds musik oftast inte direkt uppmuntrar till subtilitet av det diskretaste slaget, och agerade i vanlig ordning därefter.

För subtilitet i all ära. Det är inte direkt en livsnödvändighet i fallet Simple Minds, det här är liksom ett band som gärna anammar de stora gesterna. Däremot var det intressant i måndags att påminnas om hur pass skiftande deras alster var i början av karriären rent stilmässigt. Från en sak som new wavepräglade Wasteland via starkt syntiga saker som I Travel eller diskorockrökaren Calling Your Name fram till arenarocksångerna med sina stora fullmatade ljudbilder, däribland Changeling, Promised You A Miracle och inte minst mäktiga 70 Cities As Love Brings The Fall visade bandet sin bredd och påminde oss om hur mycket de faktiskt stod i framkant då det begav sig.

Sedan går det förstås inte att komma ifrån att en sådan här låtlista bidrar till en skyhög nostalgifaktor, men inget ont i det om man som här lyckas vårda sitt arv med sådan blodfylld övertygelse och professionalism. Jim Kerr, trogne vapendragaren och gitarristen Charlie Burchill och resten av sällskapet på scen gjorde verkligen materialet rättvisa, och gav det relevans utan att direkt sticka under stol med att en stor del av det som framfördes skrevs för över trettio år sedan. Visst, den som vill kan mycket väl invända att en hel del nummer lät daterade, men daterat är inte det samma som dåligt, ett faktum vissa kollegor bekvämt nog väljer att ignorera.

Fast oavsett vilket, fräschören och energin i denna tillställning går inte att bortse ifrån. Jag vill till och med gå så långt som att säga att jag är imponerad. Simple Minds har varit både uträknade och utsedda till föredettingar mer än en gång de senaste två decennierna, men på senare år har trenden vänt, och den här turnévändan kan definitivt inte betraktas som något annat än en revansch för dessa slitstarka skottar.