Rammstein har gjort delbokslut för sina första sexton år med en fullmatad samling. Detta firar de med att ge sig ut på turné och göra ungefär samma sak som de brukar göra, det vill säga bjuda på en sjuhelvetes elfängd och bombastisk show med de sedvanliga lustifikationerna och provokationerna som krydda. Det var med andra ord enbart extra allt som gällde inför de tolvtusen fansen det utsålda Forum i tisdags.

Inte helt osökt vandrade tankarna till Kiss och deras devis You wanted the best, you got the best. För visst är det så att tyskarna precis som de åldrande sminkrockarna vill vara störst, mest spektakulära och rent allmänt ge mer valuta för pengarna än alla andra. Rammstein live är rockshow förvandlad till event, något som måste upplevas vare sig man nu uppskattar det som kommer ut ur högtalarna eller ej. Enda problemet med det är att gänget på scen då också måste vara ännu mer over the top gången därpå. Eller åtminstone tangera sin föregående insats.

Vilket de naturligtvis gjorde. Levde upp till förväntningarna alltså Och det är gott så. Särskilt som vissa trick i boken inte tedde sig helt nya för någon som likt undertecknad upplevde bandet i liveformatet för fjärde gången. Klaviaturspelaren Christian Lorenz seglats med gummibåt i publikhavet, lekandet med eldkastare eller frontmannen Till Lindemans våta illusion av mäktigt urinerande har vi trots allt sett förr.

Likaså har vi sett massor av rök, konfettiregn, nyårsraketer och signumet eld på längden och tvären tidigare också, men det var ju inget som hindrade att bandet bredde på ännu mer den här gången För i dessa sammanbitna herrars värld finns det inget som heter less is more, snarare allt eller inget, och då blir det självklart allt. Redan i kvällens första riffparty Sonne steg eldflammorna mot taket så det stod härliga till. Därefter fanns det förstås ingen återvändo. Strax därefter lägrade sig den tunga röken över scenen under det smattrande introt till Keine Lust innan en bombattack med tillhörande tomteblossregn och ett tjugotal för sammanhanget nästan diskreta flammor gav Sehnsucht en passande inramning.

Fast visst är det väl så att musiken trots allt är det viktiga. Eller? Ja, i fallet Rammstein kan man oneligen undra ibland, men när det kommer till kritan är det trots allt så att låtarna oftast går igenom utanpåverket. Hellre fria än fälla, heter det ju och säga vad man vill, men Berlingruppens hårda distinkta industrimetallåtar med inte sällan tillhörande korthuggna refränger är både klistriga och smått hypnotiserande. Sådant som Mutter, Du hast, Mein teil och extranumret Amerika var givna livefavoriter i tisdags, och det var rätt uppenbart varför.

Men inte ens Rammstein kan leva på taktfast industrimetal allena. Det var väl därför kvällens enda ballad Ohne dich kom som på beställning i egenskap av sista ordinarie nummer, och det var ju hur trevligt som helst. Plötsligt hade Till Lindemans annars så barska röst fått ett nästan mjukt tonläge som skvallrade om att det trots allt finns en romantikers hjärta – om än ett sårat och bittert sådant - begravt där inne i hans bröst. Att sedan ordningen återställdes en kort stund senare då tillställningen avslutades med den svettigt explicita Pussy kan vi kanske för ett ögonblick låtsas bortse ifrån.