I takt med att opinionssiffrorna sjönk med Håkan Juholt vid rodret tycktes en borgerlig valseger 2014 allt mer trolig i borgerliga företrädares tankevärld. Ja, de borgerliga hade och har ett övertag i opinionen men det har aldrig varit något jätteövertag. Ett par procentenheters förflyttning ändrar helt vilka som leder opinionsmatchen.

Bland allianspartierna var det egentligen bara Moderaterna som drog nytta av Socialdemokraternas kollaps. Istället kunde först Miljöpartiet och sedan vänstern efter partiledarskiftet dra nytta av sosseproblemen. Därmed var blockskillnaden inte speciellt stor ens när Socialdemokraterna var nere och vände under 25 procent i stöd. I viss utsträckning drog också SD till sig missnöjda socialdemokrater ska tilläggas.

Vad som händer med Stefan Löfven som partiledare står ännu skrivet i stjärnorna. När smekmånaden som gett plussiffror är över och Löfven måste konkretisera sig kan det komma att se annorlunda ut.
Därtill ska tilläggas att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att köra sina egna race och inte dra sig från att kannibalisera på Socialdemokraterna. Något samlat rödgrönt alternativ inför valet 2014 är med de förutsättningar som nu råder svårt att se. Det verkar som om de tre partierna kommer att gå fram själva och sedan förhandla om politiken efter en eventuell valseger 2014.

Något alliansen kommer att försöka utnyttja till max genom att påpeka att väljarna köper grisen i säcken med en röst på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Och här kommer vi till en svag punkt för regeringen.

Den borgerliga alliansen framstår som idé- och visionslös. Taktiken konstruerad av Moderaterna är att sitta still i båten med temat att väljarna ska lita på regeringen (eller rättare sagt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg) i ekonomiskt oroliga tider. Det funkade i förra finanskrisen men det lär inte bära hur länge som helst. Detta av ett flertal anledningar.

En anledning är att regeringen 2014 kommer att ha suttit åtta år och det inträder nästan per automatik en trötthet hos väljarna. Alliansen kunde nyttja det mot Göran Persson (S) 2006 och det skulle inte förvåna att oppositionen använder det mot Reinfeldt 2014.

En annan anledning är att laguppställningen hos oppositionen ser annorlunda ut. Jonas Sjöstedt är skarpare än Lars Ohly som politiker. Miljöpartiet hade förvisso ett omtyckt språkrör i Maria Wetterstrand men hon började från helt annorlunda nivåer än vad Gustav Fridolin och Åsa Romsson gjorde. Wetterstrand och Peter Eriksson fick renovera sitt parti medan de nya språkrören kan bygga nytt. Att peka på en svag motståndare som fungerade 2010 lär därför inte fungera lika bra 2014.

Alliansen måste helt enkelt ta sitt öde i egna händer och inte lita på att motståndarna är svaga och gör bort sig. Det brådskar för ju längre man väntar desto svårare blir det att sätta fart.