– Det är ett annat lugn här, som jag uppskattar jättemycket.
Fast för lugnt får det inte vara. Telonius – ibland kallad Theo – Puktörne tillhör dem som försöker se till att det händer något i Billinge. Han är med i byalagets sociala grupp, som bland annat ordnar en höstfest, han spelar boule, han sjunger i Billinge Underhållningsorkester och han har i flera år varit konstnärlig ledare för teaterföreningen Tibbe, som visserligen håller till i Röstånga, men dit är det ju inte långt.

Det är också genom engagemanget i Tibbe som tidningens läsare mest känner Telonius Puktörne. Men nu har han slutat där:
– Kanske för att jag behövde göra något annat, kanske för att de behöver någon annan.
De som möter honom i hans arbete kanske har svårt att känna igen privatpersonen. Han är nämligen sjukhusclown på flera av Skånes lasarett. Då har han clownmask och kallar sig Rolf.
– När man har ett så konstigt namn som jag får man väl ha ett vanligt namn som clown.

Namnet Telonius bestämdes av hans far – jazzdiggare med speciell kärlek till Thelonious Monk. Mamma tyckte att pojken skulle ha ett vanligt namn också, så han heter även Mikael och kallades också det en tid.
Namnet Puktörne, efter en växt, var det hans far som tog.
Det var också hans fars arbete som museiman som tog honom från födelsestaden Lund via Varberg, Falun och Ystad till Härnösand.
När han började flytta i så att säga egen regi blev det först Sundsvall, där han gjorde lumpen och arbetade som servitör.
Sedan återvände han till Skåne, för teaterlinjen på folkhögskolan i Östra Grevie.
I mitten på 90-talet var han med i en del uppsättningar på Malmö stadsteater, men hade under en tid flera andra jobb.
– Jag var truckförare på Pripps i Malmö och jag hade hand om restaurang Mässingshornet på Kirseberg.
Han arbetade också med teater i Ungdomens hus, med ungdomar på gymnasiets individuella program.

Han blev lite teatertrött, eller trött på kulturlivet.
Han hade träffat sin blivande fru Kicki, som flyttade ner från Göteborg.
– Hon arbetade som sjukhusclown och de behövde fler clowner.
Han arbetade som det i tre år innan han sadlade om helt för att utbilda sig till – rörmokare.
– Jag arbetade som det i nästan tre år. Men så kom Viveka Olofsson – Clownen Viveka – och berättade att hon hade lite nya grejor på gång. Hon undrade om vi skulle försöka igen.
Eftersom han dragit på sig ischias hade det blivit besvärligt att vara rörmokare, så han slog till.
– Sedan dess har jag jobbat på clownronden.
Och farit runt till Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Ystad, Landskrona.
– Som sjukhusclown är det dina sociala färdigheter som är de viktigaste. Vi ska skapa ett möte med våra arbetsredskap, som är lek och fantasi.
Allt är improviserat, men givetvis med avstamp i en träning i vad man kan ta till.
– Det finns ingen utbildning – vi får utbilda varandra.
Så var 14:e dag träffas clownerna i gruppen för att öva och diskutera.
Som sjukhusclown har man dessutom speciella saker att hantera och behöva prata om. Som att ett barn som man brukar träffa inte längre finns på sjukhuset, ibland av det ledsammaste av alla skäl.

Sjukhusclownerna får alltid veta i förväg vad det är som barnen de ska träffa har för sjukdomar och åkommor.
– Vi jobbar alltid i par.
Dels kan det vara bra att ha möjligheten att spela mot varandra om det handlar om ett blygt barn, dels för att man improviserar hela tiden – om någon råkar ha det trögt med idéer i en viss situation så kan den andra förhoppningsvis hålla bollen i rullning.
Det finns en del praktiska detaljer som man måste tänka på som sjukhusclown också, som att man inte kan gå hur som helst mellan avdelningarna, på grund av infektionsrisk. Man kan inte ha vilken rekvisita som helst, till exempel gosedjur. Alla kläder man har måste också gå att tvätta i minst 60 grader – kläderna tvättas efter varje sjukhusbesök.
Ibland ligger schemat så att han arbetar med sin fru, men det är inte regeln.
– Jag trivs väldigt bra med det här. Det känns att man verkligen gör något gott.
Familjen Kjernli Puktörne – de har tagit varandras efternamn – bodde i Malmö tills äldsta dottern närmade sig skolåldern.
– Vi ville inte att hon skulle gå i en skola med tusen elever.

Så de tittade runt. Billinge var kanske inte det de tänkte sig i första hand, men så fick de alltså se läraren komma ut och ringa in barnen i en handklocka.
Nu bor familjen högt uppe på en kulle, i ett hus som byggdes 1929 av en lokförare, granne med stationen och det som en gång var järnvägshotellet.
Nu går inga tåg längre – det finns inte ens några räls kvar här på den gamla sträckan Klippan-Eslöv.

Kommunikationerna är egentligen det enda problem han nämner med att bo så långt från en större ort.
– Jag har aldrig ångrat att jag har flyttat från stan. Men med mina oregelbundna arbetstider blir det så att jag inte kan utnyttja kollektivtrafiken, utan jag får använda bilen väldigt mycket. Det är enda nackdelen.