Lätt för sig gör man det heller inte om man satsar på hallonodling.
– Hallon är jättesvårt att odla. De är känsliga för sjukdomar.
Att det blev hallon var också mer eller mindre en slump.
Hon och maken hade flyttat till gården där hon växte upp, i Bodarp mellan Vellinge och Trelleborg. Hon är sjunde generationen på den här gården och har hittat tillbaka efter en omväg över Mellansverige och östra Skåne.
Hon studerade till arbetsterapeut, och det tog henne till Örebro. En gång 1985 var hon och studiekamraterna bjudna på bal av studenterna på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna. Där fick hon Johan Bjärsjö till bordsgranne och sedan dess är de ett par.
De bosatte sig i Huaröd på Linderödsåsen, när han arbetade åt Hushållningssällskapet på Österlen och hon på lasarettet i Kristianstad och vårdcentralen i Tollarp.
När maken började arbeta på västra sidan av Skåne blev resorna rätt tröttande. Då mognade tanken på att flytta till Bodarp; Kerstin Bjärsjö ägde redan halva gården tillsammans med sin tvillingsyster, som köptes ut.
Och familjen Bjärsjö med fyra barn flyttade in.
De prövade med konventionell odling, men det visade sig snabbt att det inte gick runt på så lite som 18 hektar.
– Mycket papper, mycket arbete, inga pengar, sammanfattar Kerstin Bjärsjö.
– Vi sade att ska vi odla något behöver vi en specialgröda.
Det var en bekant, en jordgubbsodlare, som väckte tanken på hallon.
De första buskarna planterades för ett drygt decennium sedan och makarna Bjärsjö har sedan dess lyckats arbeta upp Hallongården till ett begrepp.
Så pass att Kerstin Bjärsjö nu alltså fått diplom av Gastronomiska akademien, "för att ha infört hallonet som en juvel i kulinarismen och skapat en totalupplevelse från odling till njutning", som motiveringen lyder.
Att det blev hon som ensam fått diplomet kan ju diskuteras, medger hon, men det är hon som har fått vara frontfigur för företaget. Både för att maken varit så förknippad med en annan gröda – han har varit vd för Svensk Raps – och för att det är hon som jobbar med det på heltid.
Inte i början, dock.
– Då måste man ha en annan inkomst vid sidan om. Det är mycket arbete och lite pengar i början.
Så de första åren arbetade hon som arbetsterapeut på vintrarna.
Att vara arbetsterapeut handlar bland annat om att hjälpa människor med olika skador tillbaka till eller ut i arbetslivet, om ergonomi. Kerstin Bjärsjö säger för övrigt att hon haft stor nytta av den utbildningen även på Hallongården.
– Det är ett tungt jobb här, många lyft, monotona arbetsuppgifter. Vi arbetar mycket med ergonomi.
Det mesta av arealen arrenderas faktiskt ut. Bara fyra hektar används till odlingarna.
– Det kräver så många plockare om vi utökar, och det har vi inte riktigt boende för.
Under säsongen kommer 15-20 plockare från Polen och ungefär två tredjedelar av dem bor på gården. Därtill arbetar här några skolungdomar och ett antal kommer via arbetsförmedlingen.
De fyra barnen arbetar eller har arbetat i företaget och Kerstin Bjärsjö berättar att hennes föräldrar har hjälpt till mycket genom åren på sin gamla gård, även om de inte bor där längre.
Att man fått diplom av Gastronomiska akademien innebär inte att allt är klart och att man kan slå sig till ro. Man måste hela tiden komma med något nytt, för att hålla intresset uppe, locka folk, säger Kerstin Bjärsjö. För en mycket stor del av skörden säljs direkt till dem som kommer och besöker gården.
Det började med en enkel försäljningsbod i odlingen; de som ville handla fick tuta så fick hon eller någon annan lägga benen på ryggen och expediera köpet.
Det gäller också att ta vara på så mycket som möjligt. Till exempel genom att förädla bären, göra sylt och saft och annat. Det gör också att man syns inte bara under plockningssäsongen.
I Norrland har man av nödtvång varit tidigare ute med utbildning i hur man får småskalighet att löna sig, så för att få nya kunskaper och idéer gick Kerstin Bjärsjö en kurs i Jämtland några veckor 2006, och det gav en kick.
Hallongården har numera ett kafé och säljer också en del som görs av andra producenter i närheten. För att förlänga säsongen satsar man nu på sparris och blåbär – för att nämna något av det som är på gång.
Kerstin Bjärsjö hör till dem som brukar ha ett stånd på Bondens marknad på Drottningtorget i Malmö på höstlördagarna.
– Det är roligt att stå där – kunderna är så medvetna.
På sportlovet blir det faktiskt en resa; annars har hon och maken valt en nisch där sommarsemester bara inte finns.
Kerstin Bjärsjö tänker också ta sig tid att börja träna igen. Hon har redan börjat förbereda sig för Göteborgsvarvet senare i år.
Ombyggnaden av E6 mellan Vellinge och Trelleborg har inneburit ett svårt avbräck för Hallongården. Från motorvägen är det annars lätt att hitta dit, men att beskriva för folk hur man navigerar på de slingriga småvägarna mellan byarna öster om E6 är besvärligt, för att uttrycka det milt.
Nå, nu är motorvägen färdig. Då är bekymret att få skyltar vid avfarten vid Håslöv. Det har bland annat krävt att menyn i kaféet har fått utökas – och de drygt 100 000 kronor som det kostar att få fyra skyltar uppsatta snyter man heller inte ur rockärmen.
Till säsongsstarten den 1 mars lär inte skyltarna vara uppe, men Kerstin Bjärsjö hoppas kunna hitta en lösning där Hallongården delar kostnaden med någon eller några.
Det har nämligen startats flera andra företag i besöksnäringarna i trakten på senare år. Och Kerstin Bjärsjö hoppas att hon och hennes man varit ett exempel för dem som har funderat på att starta något.

Skåne fick det mesta av kakan när Gastronomiska akademien fördelade sina senaste utmäkelser.
Guldmedalj delades ut till makarna Marie och Wilhelm Pieplow, som driver restaurang Årstiderna i Malmö och som gjort betydande insatser för svensk matkultur.
Förutom till Kerstin Biersjö gav akademien diplom till bagaren Johan Solive på La Boulangerie i Malmö och till Lars och Christine Anderberg på Vilhelmsdals gårdsmejeri i Tommarp.