Klassisk crossover i lättviktsklassen

Av Peter Eliasson 23 APRIL 2012 14.14

Konsert

Hayley Westenra
Konserthusets Koncertsal, Köpenhamn
22 april

 

Hayley Westenra fick musiken med modersmjölken och stämplades tidigt som underbarn Redan som sexåring gjorde hon sin scendebut, tolv år gammal steg hon in skivstudion första gången och 2003, som sextonåring slog Nya Zeeländskan igenom med sin första internationella skiva Pure. Plötsligt var hon världsstjärna inom den glödheta, men inte överdrivet rosade genren klassisk crossover. Nästan ett decennium och fyra miljoner sålda album senare stod sångerskan i det lika fräscha som moderna Konserthuset i söndags och smekte publikens trumhinnor med sin balsamerande änglalika stämma. Med sig i bagaget hade vokalissan senaste verket Paradiso, coversamarbetet med legendariske filmmusikkompositören Ennio Morricone.

Att det väl använda Cinema Paradisotemat Profumo Di Limone stod på setlistan var alltså tämligen givet, och som sig bör lät det precis lika smäktande som förväntat. Smäktande utan att direkt ta till brösttonerna för att nu vara exakt. För Westenra spelar varken i den mer operabaserade liga där divor som Katherine Jenkins och Natasha Marsh befinner sig eller i Sarah Brightmans mer musikaldrivna storslagna domäner. Möjligen skulle man kunna karakterisera henne som en ungdomlig och lite mer lättillgänglig version av Sissel Kyrkjeb. Hon har en fin sopran, men det där riktiga djupet som vår nordiska stolthet har saknas. Därför tedde sig också standardnummer som Amazing Grace och I Dreamed A Dream tämligen jämntjocka denna kväll. Visst, hennes tolkningar kan förvisso ses som både fina och tjusiga, men det vilade också en slags ospännande lagomnivå över dem som drog ner intrycket.

Då lämpar sig tjugofemåringens pipa onekligen bättre för mycket annat material. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet i söndags. Vare sig det nu handlade om en känslig popsång som Fleetwood Macs Songbird, en sparsmakad pianoballad i stil med den vaggviseliknande Sonny eller folky saker, typ Scarborough Fair och den ruskigt catchy uptempodängan Summer Fly övertygande hon i sin crossovertouch. Likaså var det svårt att inte bli imponerad över covern på Kate Bush Wuthering Heights. Plötsligt visade hon att det fanns en sida hos henne som mycket väl kan tänka sig att leka med rösten och testa de vokala gränserna. Under kontrollerade former förvisso, fattas bara annat. Det tillhör liksom genrens natur. Men det gav ändå en annan dimension av hennes färdigheter.


Tipsa Tipsa en vän
Kommentarer
Max 200 ord. Debattregler
blog comments powered by Disqus
FLER NYHETER PÅ
Så mycket bättre
Kajsa Grytt  

Ställer in efter näthat

Kajsa Grytt ställer in vårens Sverigeturné efter en våg av näthat och negativa rubriker.
Dagens nöjessnackisar
Nöjesbloggar
Läs våra bilagor