Det skall genast sägas att utsvävningarna inom AP-fonderna inte alls är i nivå med vad som i några fall avslöjats i det privata näringslivet. Sett i förhållande till AP-fondernas gigantiska penningförvaltning handlar det om rena kaffepengar. Däremot lämnar avslöjandena kvar den grundläggande principiella frågan: Varför?
Förr var personal med unik spetskompetens en bristvara. Det har legitimerat höga löner och generösa villkor i arbetslivet, eftersom det var svårt rekrytera ytterst skickliga medarbetare. Detta, som vi kan kalla, kompetensbristsyndromet är i dag historia. Men i såväl näringslivet som i det offentliga låter man denna myt leva kvar och legitimera överdrivet höga löner och andra generösa villkor.
Samhället är i grunden strukturellt förändrat när Sverige omvandlats till ett utbildningssamhälle. På 1930-talet fanns det bara 15.000 högskolestuderande, på 50-talet 30.000 men i dag omkring 370.00 inskrivna varje år. Kompetens för alla slag av jobb, även de mest kvalificerade företagsledartjänsterna, finns i överflöd, ungefär som varor på en stormarknad. Det gäller i synnerhet i dag när arbetsmarknaden är global. Om inte AP-fonderna får den sökande de önskar i Sverige kan de anställa en ekonom från t. ex Estland, Indien eller Kina.
Staten det vill säga regering och riksdag borde peka med hela handen och slå fast att inga statliga organ längre skall låta lönesättning avspegla villkoren på den privata marknaden. Det kommer att svida, men bara i enskildas plånböcker. Verksamheten kommer inte att känna av det.