Jag kan komma på ungefär en miljon skäl att avsky Donald Draper. Han är en helt distanslös fullblodskarriärist. Han skulle gå över lik om det hjälpte honom att sälja bönor på burk. Han beter sig som om han trodde att nyckeln till livets mening finns i just framgångsrik försäljning av bönor på burk.
Han är en i princip helt frånvarande far. Han lät sin (numera före detta) fru mögla bort av tristess i förortsvillan medan han jobbade över och/eller var notoriskt otrogen.
Han är bisarrt mån om sin stålhårda yta, och tycks förakta alla former av känsloyttringar (utom möjligen vrede).
Ingen av de män jag älskat i verkliga livet har haft någon av ovanstående egenskaper. Just därför är det lite intressant att det är just det jag gör med Don. Älskar honom.
Det finns fiktiva karaktärer (och verkliga) som man älskar för att man hatar dem. För att de är sådana ovanligt angenäma knölar. Sådana ovanligt underhållande skitstövlar.
Med Don går jag inga sådana omvägar. Honom älskar jag helt oironiskt, rakt upp och ner.
Snygg är han de facto, men det är trots allt en bisak. Det finns snyggingar överallt, och jag brukar inte vara den som faller i farstun. Det är något annat det handlar om, det här.

Jag tror, att när jag ser på Don så är det som att se in i en av de där buckliga speglarna i lustiga huset. Jag ser mig själv, fast ändå inte. Jag flyttar mig lite i sidled, och spegelbilden blir vacker. Jag flyttar mig lite åt andra hållet, och bilden blir grotesk.
Men det är ju ändå jag. På något sätt.
Till det yttre är likheterna mellan oss försvinnande få. Don förkroppsligar vår tids idealmänniska. Han är absolut rätt. Allt man ska vara. Blixtrande framgångsrik, och totalt självklar i sin framgång. Slipsen sitter perfekt. Hans sätt att hälla upp ännu en whisky är fulländat vårdslöst och oantastligt elegant på en och samma gång.
Men så ibland. Den skymtar fram. Den glimmar till. Insidan. Mänskligheten. Vem är det som besöker sjukhuset när Peggy har fött sitt oäkta barn? Vem är det som vägrar att låta Joan förnedra sig med en slibbig kund som vill ha hennes kropp som betalning för ett värdefullt kontrakt? Vem är det som plötsligt kan få en helt obeskrivlig sorg i blicken när han för ett ögonblick låter den försvinna i fjärran, mellan Manhattans skyskrapor? Vem är det som bär på en hemlig, skamlig, smutsig historia vars unkna doft aldrig helt kommer att låta sig vädras bort ur hans välskräddade kostymer?
Och i skrattspegeln flimrar de förbi, bilderna. Bilden av den jag vill vara – kompromisslöst renhårig, rättrådig, rakryggad. Och jämte den: bilden av en människa som aldrig helt kan släppa oron över att plötsligt avslöjas som en bluff. Vem har inte någon gång hemsökts av det skräckscenariet?

Men tydligast av dem alla: bilden av oss allihop. Av vår tid, vår kultur. Övermodig i sin triumf över att ha kommit längre än någon annan kultur ens vågat drömma om. Berusad av framgången, av framstegen, av känslan av att kunna nå exakt precis hur högt som helst.
Samtidigt som något skaver. Hårt.
En vetskap om att myntet har en mörk baksida. Om att det finns en taxameter som tickar. Ett pris att betala.

När femte säsongen går in i sin final är Don på topp. I den absolut sista scenen har han just inspekterat sitt nya, flashiga kontor, ett resultat av att firman går bättre än någonsin, samt kysst sin vackra, omtänksamma, begåvade och ambitiösa hustru farväl.
Satt sig i en bar. Tänt en cigg. Beställt en drink. In från vänster – rådjursögd blondin. Hon ber om eld. Får eld. Ser på Don genom massiva lösögonfransar. "Jo, min väninna där borta. Hon undrar om du är ensam?"
Är du ensam, Don? Är du det? Är jag ensam? Är vi ensamma allihop?
Don svarar med tre sekunders koncentrerad tystnad. Sedan riktar han en bottenlöst tom blick mot rådjursblondinen. En blick som säger ja. Ensam. Det är vad jag är. Vad du är. Vad vi alla är. Vi ser varandras reflektioner i skrattspegeln. Men hur ofta möts vi på riktigt? I flimret av reklamfilmer för bönor på burk?
Sorgligt sällan. Och det vet han, Don.
Det vet han, och det sörjer han.
Det är därför man måste älska honom.