"En häst, en häst mitt kungarike för en häst."

Citatet ovan blev starten för min fascination för pjäsen och karaktären Richard III. Tack vare flitig läsning av min fars Lucky Luke-album. Där i en ruta var det en skådespelare som yttrade just dessa bevingade ord. I nästa ruta hade de hårdföra invånarna i Vilda västern bundit fast skådespelaren vid en häst som inte verkade alltför road över att bli riden. Fast detta väckte bara min nyfikenhet. Fascinationen kom först senare när jag såg pjäsen för första gången.

"Missnöjets vinter är förbi för oss."

När Richard III i alla uppsättningar vänder sig mot publiken och yttrar de första orden i sin monolog drar han in mig i sin värld. Han förtrollar och charmar, jag blir hans medbrottsling i de planer han smider för att en dag själv bli kung.
För det är en del av fascinationen med Richard. Han berättar hela tiden exakt vad han ska göra, vem som måste undanröjas för att hans ambitioner ska bli verklighet.
För trots att Richard är en skurk blir han genom sin charm, sitt djävulska leende och sitt sätt att inkludera betraktaren en hjälte, genom sina handlingar blir han en antihjälte. Inte ens när han manipulerar fram mordet på sin bror vänder jag mig mot honom. Hans charm håller mig fången.

" ... en krympling, en som sticker ut så starkt att hundar skäller där jag haltar fram ..."

Richard III är vanskapt. Inte bara själsligt utan även fysiskt.
Han är en ful och puckelryggig man vars ena arm är obrukbar. Vanskaptheten är ett sätt för Shakespeare att skriva publiken på näsan att denne man är en skurk.
Det skapar också sympati för Richard. Hans vanskapthet gör honom till en person som slår ur underläge, som jag inte kan låta bli att heja på.
Det är tydligt att Richard är en figur som tolereras av sin familj och sin omgivning, i alla fall så länge han är till nytta för dem.
Främst då den äldsta brodern, kung Edward, som dragit nytta av sin lillebrors färdigheter som general. När kriget väl är vunnet finns risken att Richard kastas åt sidan på grund av sitt motbjudande yttre. Något hans ambition och maktlystnad inte kan tillåta, därför handlar Richard enligt principen anfall är bästa försvar.

"Har någon vunnit någon kvinna så?"

Den kanske mest obehagliga scenen i pjäsen är när Richard III förför den vackra lady Anne och charmar henne till att gifta sig med honom mot sin vilja.
Fast det mest slående i scenen är att Richard genomför sin förförelse och sitt frieri medan den unga damen står vid sin döde makes kista, vars mördare Richard är.
Här visar Richard sig från sin mest manipulativa sida och förförelsen av lady Anne blir också en fortsatt förförelse av publiken. Han lättar på förlåten till sitt rätta jag, men han charmar fortfarande.