Att kritisera Sveriges olympiska kommitté, SOK, är lite som att slå in öppna dörrar dessa dagar. Lika självklart och inne som att kritisera Madonnas nuvarande turné och humorkvaliteten hos Stefan och Krister. Men jag måste få fortsätta att sätta frågetecken kring SOK:s agerande. Det är så paradoxalt att man häpnar. Först var det den omstridda uttagningen av en kvinnlig brottare i 55-kilosklassen där tränaren till Sofia Mattsson, tillika förbundskapten, snuvade Ida-Theres Nerell på en OS-plats som hon fixat åt Sverige. I det fallet litade man blint på en förbundskapten som satt i misstänkt jävsituation.

Häromdagen snuvade SOK OS-platserna av häcklöparen Philip Nossmy och släggkastaren Mattias Jons. Dessa två friidrottare hade förutom att klara de internationella kvalgränserna alltså nominerats av sin egen förbundskapten som bedömt dem tillräckligt bra för OS-start. Men i detta fall klampar alltså SOK in och anser sig veta mer än den förbundskapten som jobbar med friidrottarna året om. När förbundskaptenen kan misstänkas känslomässigt insyltad upp till de knögliga brottaröronen sitter däremot alltså SOK passiva i båten och förtydligar att de hyser största förtroende för förbundskaptenens kompetens. Det är ju för fasen inte logiskt någonstans. Varför inte gå in och peta lite i svenska handbollstruppen eller fotbollstruppen också?

Lars Frölander säger att andra nationer skrattar åt SOK:s agerande. ”Det är synd att SOK skäms för oss svenska idrottare”, säger Sofia Arvidsson som efter en plötslig kovändning faktiskt fick en plats. Jag tycker det är synd att vi måste skämmas för SOK. Jag hade mycket hellre skämts över ett svenskt misslyckande på en arena i London där en svensk idrottare faktiskt fått en chans att visa vad den går för.