Det var en minst sagt flygande start för Bonafide för sex år sedan. Sångaren och gitarristen Pontus Snibb kände att han ville ha ett hårdare band vid sidan av sina andra musikprojekt, han ville helt enkelt testa hårdare riff. Något som visade sig vara en klok idé.

Det nybildade Bonafide spelade in några låtar som skickades till Michael Ivarsson, chef för Sweden Rock Festival och skivbolaget Sweden Rock Records.
– Han gick igång direkt! Så vi signades till skivbolaget. Året därpå hade vi vårt debutalbum ute, säger Pontus Snibb, som själv också erkänner att han tycker det är rätt coolt att det blev en sådan rivstart.
2008 fortsatte i lika raskt tempo. Två spelningar på Sveriges största hårdrocksfestival och turné med både Deep Purple och Status Quo. Under de senaste fyra åren har ytterligare ett album och en ep släppts och bandet har turnerat flitigt både i Sverige och i Europa.
Vad gjorde ni rätt? Många band får ju kämpa som galningar.
– Jag har ett viktigt råd, och det är att inte ge upp och framförallt inte snegla på rådande trender. Man ska göra sin grej, gör den precis som du själv vill. Det är också viktigt att vara ödmjuk och se till att du alltid kommer i tid. Och självklart ska du alltid göra ditt bästa, om det så bara är tjugo personer i publiken. De är där för dig, det får du aldrig glömma.
Men ni har lyckats slå er in hos den utländska publiken väldigt fort också?
– Ja, i höstas fick den engelska publiken upp ögonen för oss på riktigt. Vi släppte en ep som gick rakt in som etta på försäljningslistan och musikmagasinet ”Classic rock” utnämnde ”Fill your head with rock” till en av årets bästa låtar – bland både Springsteen och U2. Det kändes skumt kan jag säga.
Jag förstår det, men kul!
– Ja, verkligen. Vi gjorde även en spelning i Glasgow i december och det var så mycket allsång från publiken att jag tappade bort mig totalt. Jag stod där som ett frågetecken och undrade hur så många kunde våra låtar liksom. Det kändes overkligt. Sedan var det bara att försöka hitta texten igen, haha.
Hur är hårdrocksscenen i Sverige egentligen?
– Den är jättebra, jag har bott i Stockholm nu i några år, men man är polare med de andra banden. Man hänger och stöttar varandra. Det är dessutom kul att det finns många festivaler som är rockinriktade. Rockpubliken är och har alltid varit trogna, de stannar kvar, och det är väl lite speciellt om man jämför med andra genrer, i alla fall som jag upplevt när jag spelat annan slags musik.
I augusti kommer er nya platta. Hur skiljer sig den mot tidigare?
– Vi har alltid fått höra att vi är mycket bättre live än på skiva, så nu har vi spelat in allt live. Så jag hoppas att det ger en ny känsla albumsmässigt.
Men först är det Sommarrocken som gäller. Jag har hört att du har ett alldeles speciellt förhållande till den?
– Jo det har jag faktiskt. Jag och festivalgeneralen har repat i samma lokal vid Värnhemstorget i Malmö, med våra respektive gamla band. Och så har jag spelat tre gånger på festivalen tidigare med mitt gamla band. Däremot är det premiär för Bonafide.
Hur är Sommarrocken, tycker du?
– Det är en jättebra festival. Det är ett bra upplägg, bra scen och man får ett bra mottagande. Och så är chefen den bästa. Haha. Men honom känner jag ju som sagt. Det är också schysst att det är så nära Malmö, så många kan lätt ta sig dit även om de inte bor i Svedala.
Vad vill du själv se på festivalen?
– Jag måste se Thin Lizzy eftersom originaltrummisen Brian Downey är med. Och så måste jag kolla in Hasse Andersson. Och Timbuktu & Damn! – svängigare kan det inte bli.