Byfjorden utanför Uddevalla har inte mått bättre på flera hundra år. Det finns nästan onödigt mycket av den nyttiga fisken makrill i strömmen. Det beror på ett framgångsrikt projekt genomfört av Göteborgs universitet. Pumpar har under två års tid rört runt i vattenmassorna och dragit in syresatt vatten, som väckt havsbotten till liv igen. Tanken är att det inte bara ska kunna användas på begränsade utrymmen på det här sättet, utan för att väcka liv i hela den döda Östersjön.
Det är naturligtvis mycket glädjande nyheter. Om fler hav kan bli såhär friska skulle det också kunna motverka de stora problem som världen har med utfiskning.
Men det finns en stor nackdel: man måste fortsätta pumpa, annars dör havsbotten igen, när forskarna från Göteborg drar vidare till Östersjön, som planerat. Och vem ska betala det? Spontanreaktionen i ett sådant här fall blir gärna staten eller kommunen och de kanske inte kan eller vill få fram så stora summor. Men är inte detta ett utmärkt tillfälle för näringslivet att skapa god vilja genom att sponsra en permanent lösning, eller samarbete med stat och kommun? Det är svårt att tänks sig bättre PR för ett företag än att väcka ett dött hav till liv.
Just den här typen av projekt, som inte bara är vetenskapligt intressanta utan kan höja livskvaliteten för ett stort antal människor är anledningen till varför forskning och resurser till lärosäten som bedriver framgångsrik forskning bör vara en prioriterad i den statliga budgeten. Det handlar inte bara om att vinna Nobelpris som Jan Björklund brukar säga, utan att forskningen löser världsproblem och i framtiden förhoppningsvis kan hjälpa fattiga och hungriga människor till bättre liv. Det är omöjligt att inte vara teknikoptimist med sådana landvinningar. Mer resurser till rätt projekt ger mer utveckling. En välmående nation ska omges av välmående hav.