Sångens engelska uttal har en svag svensk brytning som ger bandet det där lilla extra, lite personliga, som ofta kan uppskattas i utlandet. Ta bara Millencollin som exempel. Även de sjunger med svensk brytning och de har lyckats bäst i USA och Australien. Kanske vittnar Alley Girls kommande Polenturné om att det är lättare att lyckas på bortaplan.

Konsertens inledande låtar blev lidande av att basistens sång knappt hörs. Fy skäms Sommarrocken att ni slarvar så mot ett hemmaband. (Killarna är från Trelleborg och Vellinge.) Basisten, Fredric Andersson, framstod trots det snabbt som bandets största personlighet. Det som saknades i intensitet från några andra gjorde han sitt bästa att väga upp. Att han var den ende som drack på scen kanske bidrog, vad vet jag.

Under konserten spelar de flera covers, bland annat Lady Gagas Just dance och Bruno Mars Just the way you are. Och till Alley girls beröm måste jag säga att deras egna låtar är mycket bättre. Även om Ted Sanbergs gitarrsolon i coverlåtarna kommer som fina presenter direkt från 80-talsrocken.

Mer eget och färre covers hade lyft helheten. Det är det egna materialet som är tungt och hardcore. Det finns uppenbarligen någon i bandet som kan skriva melodier, riff och refränger som fastnar. Flera låtar har singelpotential. Speciellt sista låten Now you're gone, i vilken de bjuder på den finaste skönsången och det djupaste vrålet. Den får mig att förstå att de lyckades bra i tävlingen Musik direkt.