Henning Munk & Plumperne spelade gladjazz i Nyhavn.

Sprakande final på jazzfesten

Av Jan Olsson 16 JULI 2012 00.09

KÖPENHAMN. Så är den då slut, den 34:e Copenhagen Jazz Festival. I tio dygn har det svängt i den danska huvudstaden.

Över elvahundra konserter har genomförts och vädrets makter har varit nådiga. Åtminstone jämfört med i fjol, då regnet vräkte ner och halva stan låg under vatten.
Inte undra på att Anders Laursen, styrelseordförande i festivalorganisationen, strålade ikapp med den sol som hade gått ner för åtskilliga timmar sen, då vi råkades i vimlet vid Rådhusplatsen sent i lördags kväll.
Festivalens allra sista, försynta toner letade sig traditionsenligt ut över Kompagnistraede genom ett fönster på La Fontaine klockan 23.59 natten till söndagen. Allt har gått som smort. Åtminstone nästan. Det har varit fullsatt, eller näst intill i alla fall, såväl på Det Kongelige Teater som på Jazzhus Montmartre, Copenhagen Jazzhouse, Pressen i Politikens Hus och alla övriga mer eller mindre permanenta konsertlokaler.

Foto: Jan Olsson

Den enda lilla plumpen i protokollet var att gitarristen John Scofields fredagskonsert blev uppskjuten i tre timmar på grund av flygkrångel i Rumänien. Men det kunde ju knappast de danska arrangörerna lastas för. Och den uthålliga publiken väntade tålmodigt på sin amerikanske favorit, som anlände till konserten med andan i halsen direkt från Kastrup.
Under lördagen sken solen över Köpenhamn – samtidigt som det regnade på andra sidan Sundet – och det verkade som om det spelades jazz nästan överallt. Nere i Nyhavn, vid Ankeret, spelade Henning Munk & Plumperne gladjazz för glatta livet, när Skånskan passerade. Och längs Ströget pågick under eftermiddagen något som närmast kan karaktäriseras som spontandans. Festligt värre!

Lördagens stora begivenhet var nog i alla fall brasilianska pianisten/sångerskan Eliane Elias och hennes kvartett, som på Pressen i Politikens hus mitt i hjärtat av Köpenhamn, hyllade den fantastiske kompositören och bossanovahjälten Antonio Carlos Jobim. Knökfullt förstås redan en timme före avspark och en fantastisk stämning i vad som måste vara festivalens mest originella konsertlokal. I Eliane Elias kvartett ingick basisten Marc Johnson, gitarristen Rubens de la Corte och trumslagaren Raphael Barata från São Paulo. Och det blev förstås samba för nästan hela slanten. "Chega De Saudade", "Samba De Uma Nota So", "Manha De Carnival", "Desafinado", "The Girl From Ipanema" och så vidare, allt i ett glittrande pärlband och oftast med ett rejält jazzstuk.

Elias sjöng och spelade mycket fint piano. Tekniskt fullödigt, harmoniskt fräckt och med en rejäl nypa humor. Dessutom bjöd hon naturligtvis på utmärkt sång, rak och enkel. Vid ett tillfälle reste hon sig till och med från pianopallen och dansade för den jublande publiken. Men det var förstås inte bara Eliane som bidrog till grannlåten. Hennes äkta hälft, Marc Johnson, Bill Evans och Stan Getz basist en gång i världen, fick också rika tillfällen att visa upp sig. Bland annat i en lång och fullständigt halsbrytande version av "Desafinado", i vilken man under ett par korus övergav samban och klippte till med ren och skär svängig 4/4. Ypperlig var också Raphael Barata, följsam och lyhörd och dessutom kapabel att leverera ett par meningsfulla trumsolon, något som man sannerligen inte är alltför bortskämd med. De la Cortes gitarrspel var också fint. Som ackompanjatör var han perfekt, men det hade varit intressant att få höra lite mer av honom som solist.

Så snart höstlöven börjar gulna sätter man igång med förberedelsearbetet inför den trettiofemte Copenhagen Jazz Festival. Fredagen den 5 juli 2013 går startskottet. Lika bra att skriva in det i almanackan redan nu, så man inte missar det som med åren har blivit en av sommarens allra viktigaste och roligaste begivenheter. Åtminstone för alla jazzvänner.