Mia Ajvides romandebut Mannen som föll i glömska (Månpocket) är vävd kring det i grunden enkla, men inte desto mindre geniala tankeexperimentet att människor skulle kunna drabbas av något som gör att alla andra plötsligt bara kan hålla kvar dem i minnet ett kort ögonblick. Fenomenet orsakar en oändlig rad praktiska och känslomässiga problem.
Hur ska man kunna genomföra ett helt vanligt inköp i mataffären när kassörskan bara behöver rikta blicken åt ett annat håll i en bråkdels sekund innan hon har glömt bort att hon just har sett en? Att arbeta är inte att tänka på, eftersom ingen på din arbetsplats minns vem du är när du dyker upp på morgonen. Och din älskade, hur ska du orka leva med att han eller hon plötsligt inte har en aning om vem du är?
Det är varken språket (felfritt men inte direkt utmanande) eller de filosofiska bottnarna (intressanta men inte riktigt färdigutforskade) som bär den här boken, utan det faktum att den är en ovanligt snitsig thriller. Icke att förakta i hängmattan.

Malmö gör sitt bästa för att bekämpa sitt rykte som Sveriges Chicago. För det är klart att man blir förbannad när ens älskade stad utmålas som värsta gangsterhålan, när den ju i verkligheten rymmer så mycket glädje, kreativitet, skönhet och allmän framåtanda. Att journalisterna Tobias Barkman och Joakim Palmkvist, författare till boken Maffiakrig (Bonnierpocket) älskar Malmö betvivlar jag inte, men de vågar se sanningen i vitögat – det pågår saker och ting i stadens så kallade undre värld som å ena sidan bör väcka oro hos envar samt å andra sidan förtjänar en ordentlig utredning.
Att polisen inte når hela vägen fram med det sistnämnda är en av de insikter boken väcker, liksom en obehaglig känsla av att utvecklingen är på väg åt fel håll – ett håll där "människor lär sig från unga år att inte gå till polisen och vittna, att det som lönar sig är att skjuta först". Usch.

I höst kommer andra delen i Jan Guillous planerade romansvit om "det stora århundradet" (det vill säga 1900-talet), och för den som missat del ett, Brobyggarna, finns densamma nu lägligt nog i pocket (Pocketförlaget). Berättelsen om hur de tre faderlösa fiskarsönerna Lauritz, Oscar och Sverre visar sig ha en alldeles osedvanligt stor begåvning och således förses med varsin ingenjörsutbildning av ett samfund vars baktanke är att deras kunskaper ska utnyttjas i anläggandet av den norska järnvägen, är spännande på ett alldeles ypperligt semestersätt. Det är mastigt, svulstigt, lagom orealistiskt (stundtals närmast sagobetonat) och samtidigt extremt realistiskt – Guillou har uppenbarligen bedrivit grundlig research, och boken utgör en välbehövlig uppfräschning av läsarens (åtminstone i mitt fall) dammiga minnen från skolans historielektioner. Att personporträtten är rejält kantiga gör inte så mycket. Det här är inte en bok för den som vill Möta Människan, utan en bok för den som vill vända blad med genuin läshunger. Inte det sämsta det heller.
Anna Lindblom