Sjuksköterskan Kristian Ålund lyfte i veckan en debatt kring en märklig näpst av frivilligarbetet i Sverige. Han ger Röda korset som exempel: de hjälper till med livräddning på idrottsevenemang, musikfestivaler och andra stora evenemang. En sådan frivillig på rätt plats kan förhindra en katastrof, de som ställer upp är utbildade i livräddning.

Ingen kan väl ha invändningar mot det fantastiska att människor ger sin egen tid för att se till att det finns någon som kan hjälpa den som råkar illa ut. Jodå, visst kan man det. Socialstyrelsen, som i sin oändliga vishet vill att vi ska äta 8 skivor bröd om dagen för att inte fall döda ner, har bestämt att legitimerad sjukvårdspersonal, inte får delta i livräddning som frivilliga. Sjukvårdsutbildade kommer från och med förste november att ses som yrkesutövande även på sin fritid, hur det nu hänger ihop, med den journalföringsplikt som det för med sig.

Ålund menar att det kommer att leda till att många frivilliggrupper får lägga ner helt, eftersom sjukvårdspersonal efter de nya direktiven inte längre får delta i verksamheten: de utgör föga förvånande en kärntrupp.
Har socialstyrelsen aldrig hört talas om den givna hästen och dess mun?
Nästa gång någon behöver konstgjord andning kommer de eventuellt mötas av en axelryckning och ett konstaterande att socialstyrelsen säger nej. Det är lika märkligt som sorgligt. Andra möjliga negativa konsekvenser är att Barnens rätt i samhället kanske skulle få använda frivilliga psykologer till sin hjälplinje.

Denna restriktion är typiskt svensk i sämsta möjliga bemärkelse. Frivilligarbete till samhällets gagn är något som ska vårdas ömt och ett kitt som håller oss samman och skapar en ansvarskänsla för det gemensamma.
Frivilligarbete ska befrämjas så mycket som möjligt, inte motarbetas, motsatsen är antisocial, socialstyrelsen.