Att hans utseende står i fokus är inget nytt: ingen har glömt "Ranelidfejden" och påståendena om läppglans och rakade armar. Margareta Ranelid menar att det har blivit en kultur kring att kritisera just honom som man kritiserar en kvinna, det vill säga med fokus på utseende och kläder, istället för kompetens. Hon problematiserar inte vidare, vilket är synd, för det är en spännande teori.
Det intressanta är att Ranelid ibland har granskats också av kvinnor på det här sättet. Kanske har de lärt sig härskartekniken att reducera någon med hjälp av deras utseende alltför väl. För kvinnor handlar det ofta om balansen mellan att "se kvinnlig ut", vilket är positivt, eller att ta ett steg för långt åt det kvinnliga som gör att det kan bli problem med trovärdigheten. För Ranelid verkar problemet vara att han helt enkelt är för mycket Ranelid. Den mörka solbrännan och den öppna skjortan är lättare att diskutera än hans böcker och de delade åsikter som finns om dem.
Efter att ha läst den här texten får man en känsla av att det borde finnas solidaritet med Ranelid från kvinnligt håll, men tydligen inte. Kanske är det alltför skönt att sparka neråt istället för att vara måltavlan?
Dock att man kan notera att han själv ofta kommenterar utseendet på sin belackare: bland annat är de "fula och överviktiga". Men kanske har han lärt av sina egna mobbare. Allt kommer tillbaka.