Orlando Paladino, som upfördes första gången 1782 och blev sedan Haydns populäraste opera under hans livstid. Han betecknar den själv som ett "dramma eroicomico". Intrigen härrör från den italienske rennässansskalden Ariosto som i sin tur hämtat inspirationen från den medeltida Karlasagan. Haydn och hans librettist Nunziato Porta låter i verket storvulna hjältedåd stå sida vid sida med uppfriskande komik i en mycket njutbar blandning.
Orlando Paladino är en typisk rokokoopera: barockens vidlyftigheter med meterlånga recitativ och oändliga arior får ge vika för lätt elegans i en mer koncentrerad förpackning. Musiken Haydn när han är som bäst, tonskön, lättförståelig men ändå med klassicistisk stramhet.
Den fick också en utomordentligt fint framförande av Drottningholmsteaterns orkester.

Regissören Sigrid T'Hooft är expert på tidig opera och har haft ansvar för åtskilliga lovordade uppsättningar. Exempelvis var hon och dirigenten David Stern ledare för det team som väckte liv i J C Bachs opera Zanaida i en uppsättning i Bad Laucherstadt i fjor efter 263 års törnrosasömn (partituret försvann sju dagar efter premiären 1763), en händelse som gav stort eko i operavärlden.
Sigrid T'Hooft arbetar enligt konceptet HIP, Historically informed performance. det vill säga att framföra verket så tidstroget som möjligt i musik, dräkter, rörelsemönster och kroppsspråk.

Och resultatet blev, som redan sagts, enastående. Man njöt av den vackra musiken och de perfekta sånginsatserna, skrattade åt det ställvis nästan farsartade skådespeleriet och – faktiskt – levde med i den något bisarra intrigen.

Ensemblens prestationer, både musikaliskt och sceniskt uppfyllde också med råge alla förväntningar. För Malmökände Rickard Söderberg i titelrollen var det ytterligare ett stort kliv framåt i hans karriär. Hans agerande hyllar inte de små nyanserna, mer som en noshörning på rullskridskor, men sångligt har han kommit ännu längre i nyanser, känsla och lyster.
Ditte H Andersen gör en ljuv herdinna med mycket lyrik medan Kirsten Blaise med sin mer dramatiska sopran och effektiva koloraturer skapar en ganska kraftfull drottning. Än mer bett i rösten och auktoritet har Tuva Semmingsen som den inte helt goda fén. Pietro Spagnoli låter sin välklingande baryton skapa en dumdryg Rodomonte, kung av Barbariet, och Magnus Stavelands mjuka tenor får ge röst den ganska velne försteälskaren.
Och så Daniel Ralphsson som Pasquale: en elastisk tenor med bra klang och kraft men framför allt en fullfjädrad komiker som skulle platsa på vilken talscen som helst. Hans tablå till häst är bland det roligaste jag sett på en operascen. Lättköpt? Kanske det, men oerhört underhållande.