Indignationen visste nästan inga gränser och var antingen gravallvarligt hård eller elakt raljerande. Framförallt var det tydligen de kanske inte helt klichéfria texterna han skulle hängas för och musiken var ju inte mycket bättre.

Men så kom hans medverkan i tv-serien Så mycket bättre och krogshowen Showtime på Rondo i Göteborg, varpå vägen mot upprättelse påbörjades. I viss mån i alla fall. Men att tyckandet nyanserats och blivit mer positivt råder det knappast någon tvekan om. Klimax kom förra veckan då veteranen uppträdde under rubriken Allsångsscenen är din på Svt och rent av hyllades.

Så kan det gå när kappvändarmentaliteten arbetar övertid, vilket i sin tur föranleder mig att undra om det inte finns någon som helst vilja att nyansera bilden rent allmänt. Förmodligen inte. Fast för sångaren själv har förstås den senaste tidens tummen upp enbart varit av godo. Bara en sådan sak som att upp mot 7 500 individer slöt upp på Sofiero tyder på att karriären kommit på rätt köl igen.

Lagom till fyrtioårsjubileumet dessutom. Det var ju 1972 debutverket Restless Mind såg dagens ljus, och som av en händelse är sångaren även aktuell med ännu ett samlingsalbum, 40 år 40 hits.

Förutsättningarna var alltså givna. Det var upplagt för folkhemsaktigt partaj för hela den popnostalgiska familjen.

Det faktum att Festen har börjat fick inleda konserten kan därför också betraktas som en lika riktig som övertydlig varudeklaration för tillställningen som helhet. Åtminstone när tempot i låtarna låg på topp, som i peppande Vi är på gång, bankdirektörskängan Du kan lita på mig och Sensuella Isabella. Sistnämnda rockade för övrigt mest under hela kvällen. Vid en jämförelse med låtens tillplattade version tedde sig det här både tyngre och snyggare.

Det var nästan så att man glömde bort den kuligt nonsenspräglade lyriken.

Fast ärligt talat; hur mycket det än tjoas åt alla de stora fotbollsartade refrängerna är det förstås ändå minnet av den mer softa repertoaren som hänger kvar så här efteråt. Det var i dessa alster hans tidiga amerikanska influenser tilläts blomma ut och adderade en sofistikerad touch, som i westcoastdoftande feelgoodnumret En dag på stranden, den opluggade Blå blå känslor, Genom ett regnigt Europa och gamla popsoulsförsöket Lay me your body down. Det var också vid dessa tillfällen det gedigna, men överlag väl anonyma bandet visade sig från sin bästa sida.

Texterna då? Tja, den gnällbenägne kan såklart fortsätta irritera sig över bristen på dubbeltydighet och mannens anammande av beskrivande vardaglighet balanserande på det banalas gräns.

Och ärligt talat, även jag kan stämma in i en del av kritiken. Men säga vad man vill; Ledin har alltid kunnat sätta igenkänningens finger på det breda svenska folklagrets känslor och bilder, och han har gjort det utan något beräknande i sinnet. Det han säger kommer från hjärtat rakt upp och ner.

Så varför då inte bara kapitulera för det oförställt allmängiltiga för en stund och konstatera att sångaren alltjämt är i oförskämt fin form både kroppsligen och vokalt? Det är liksom lika bra. För än har vi inte sett honom för sista gången på sommarens arenor. Det är jag rätt övertygad om.