Robert Rosengren försvann efter två matcher.

Rosengren rankade efteråt sina känslor på en tiogradig tråkighetsskala, där tio var det allra tristaste.
- En tia, säger han.

Ett och ett halvt år av stenhårda förberedelser och uppoffringar gick liksom upp i rök i andra matchen mot litauern Alexandr Kazakevic.
- Jag tog med mig mjölksyra från första, det var nära, men nära hjälper inte.

Han inledde rejält imponerande mot Selcuk Cebi, en svår turk med tre raka VM-finaler bakom sig (två guld och ett silver).
- Vi visste ju att det skulle bli tufft, men att Robban skulle vinna det var, det var..., säger förbundskapten Benni Ljungbäck, som inte hittar ord för Sparta-brottarens fräcka inledning då han rullade Cebi till segerpoäng.

Robert Rosengren har mött honom en gång tidigare.
- Då slog han ihjäl mig.
- Nu fick han smaka lite av samma medicin.

Alla sex svenska brottarna (tre herrar och tre damer) är OS-debutanter och Robert Rosengren var den förste att beträda mattorna i elefantias-stora Excel-hallen, byggd på gammal dockmark.

Så stor är den, att det går små skyttlar i trafik på utsidan till olika ingångar och inuti, längs det genomgående så kallade galleriet, väller publiken fram i horder i stridare ström än den i Themsen alldeles utanför.

Robert Rosengrens olympiska öde skulle beseglas på Norra arenans matta B.
- Det är tråkigt att förlora en kvartsfinal, hade jag vunnit den så hade jag kommit starkare till semi, säger Rosengren, kritisk till att de bägge lottningshalvorna haltade kvalitetsmässigt.
- Det är inte rätt att de fyra bästa i världen ska mötas på ena halvan medan sopkvastar på den andra går en genväg in. Vi måste få seedning även inom brottningen.

Hans chans till återkval försvann när litauern sedan förlorade mot ryssen Roman Vlasov.