Begreppet elefantkyrkogårdar är välkänt i arbetslivet. Det brukar vara den föraktfulla benämningen på de rum och korridorer där man placerar avpolleterade chefer och medarbetare som av olika skäl blivit obekväma, kanske för att de misslyckats som chefer, lider av personlighetsproblem eller är i största allmänhet inkompetenta. Sådana skräddarsydda tjänster finns både i regeringen, statliga förvaltningar, kommuner och privata företag.
Generaldirektören Christina Lugnet har omplacerats till en tjänst inom regeringskansliet efter avslöjandena om den slöserikultur som funnits i Tillväxtverket. Att hon varit för svag när det gäller att hävda en mer etisk representationskultur, inte minst mot underställda chefer, tyder på att hon varit en svag högste chef. Men det behöver inte betyda att hon är oduglig när det gäller att utföra andra uppgifter. Tvärtom har hon en rätt stark meritlista bakom sig.
Om staten skall kunna rekrytera dugliga chefer måste dessa också veta att de får en anständig behandling om de misslyckas eller hamnar på konflikt med sin styrelse och den statliga huvudmannen. Finns inte möjlighetet till reträttposter och rimliga villkor vid en avgång från en chefstjänt kommer allt färre personer att våga ta statliga toppjobb. Att Christina Lugnet och en handfull ytterligare generaldirektörer har kvar tjänster inom staten när de omplaceras är högst rimligt. Det som förtjänar att diskuteras är nivån på lönen och övriga villkor.
Det är inte godtagbart att samma lön och villkor i övrigt fortsätter att gälla när de blir av med det verkställande ansvaret för ett statligt verk.
En rimlig nivå kunde vara att de får gå ner till 75 procent av tidigare lön och att staten tar ett arbetsgivaransvar där de under en övergångsperiod erbjuder ett antal reträttposter i andra statliga verk som den sparkade får ta ställning till.
@Byline ny:Lars J Eriksson