De har proppat i hästarna smärtstillande medel, de har strykt hudirriterande salvor på deras ben och hittat på en massa annat fuffens för att få dem att lyfta högre över hindren.

Tysken Ludger Beerbaum diskades från OS i Aten, irländaren Cian O'Connor blev fråntagen sitt guld i Peking, amerikanen McLain Ward har en lång avstängning på kontot, irländaren Denis Lynch ströks av sitt eget förbund inför detta OS – för att bara nämna några som burit sig illa åt.
Men så finns det folk som inte vill spela falskt. Det är lätt att slå sig för bröstet och stå där och vara präktig. Men det är ett faktum, ryttarna i det svenska landslaget vill inte fuska. Inte ens när en OS-medalj står på spel.

Vi mötte en minst sagt bedrövad Rolf-Göran Bengtsson ute i Greenwich Park. Han stod där i skuggan under träden, i vanliga jeans och gymnastikskor, när han borde suttit till häst i full tävlingsmundering. Han hade haft en förfärlig morgon när han tvingats konstatera att ett sår, mindre än en gammal 50-öring i omkrets, och inte ens djupt, stoppade hans häst och honom från att ens få försöka att försvara sitt favoritskap till OS-guldet.
Han stod där och var ledsen, men funderade inte en sekund på att försöka fuska. Trots att detta sannerligen var ett tillfälle då det skulle varit lätt att ta fram den smärtstillande salvan, ridit om medaljerna och hoppats att ingen skulle märka det.
Men han övervägde inte ens att försöka. Varken Rolf-Göran, eller landslagsveterinär Jonas Tornell. Reglerna säger att man inte får ge någon smärtlindring till en tävlande häst, och då gör man inte det.

Han hade en andra chans att försöka få igenom sin häst vid veterinärchecken. Han avstod, hästen hade ont och skulle inte tävla.
Jerringpristagaren Rolf-Göran visade stort sport- och horsemanship under sin svåra stund – och det är han värd all beundran för.

Casalls skada blev kulmen på ett osannolikt oturligt svenskår där landslagshästarna fallit bort, en efter en. Samtliga fjorårets EM-hästar förvann: Coupe de Coeur (Henrik von Eckermann) tidigt, Mic Mac (Angelica Augustsson) och Ninja la Silla (Rolf-Göran) i våras, Tornesch (Malin Baryard-Johnsson) i Falsterbo. Och så nu alltså Casall. Nu gäller det för di svenske att samla ihop spillrorna, repa nytt mod och i sista omgången nästa vecka i Dublin se till att Sverige håller sig kvar i högsta laghoppningsligan. För som Jens Fredricson sa: ”utan superligan hade vi inte varit här”.