Samtalet med Mona Sahlin inte bara nyanserade bilden av krisen inom socialdemokratin utan också av Sahlin själv. Hon föreföll vara uppriktig och delade med sig av mindre smickrande sidor av sig själv, som erkännandet av att hon kände bitterhet kring hur hon behandlats och till och med skadeglädje när Håkan Juholt misslyckades.
När det var före detta Centerledaren Maud Olofssons tur var förväntningarna höga. men den som förväntade sig Sahlinskt, självutlämnande bedrog sig. Överraskningarna i intervjun var få. Hon muttrade lite om att hon var trött på Björklunds ältande om kärnkraft, men det kan nog de flesta förutom fullblodsfolkpartister instämma i. Att hon tycker kvinnor vid makten behandlas illa har hon också talat om förut och det är ganska självklart att andra villkor gäller för kvinnliga ledare än för manliga. Inte heller att hon tyckte att regeringen kunde stått bakom henne på ett tydligare sätt under harvandet med Saab kom som en överraskning: det var tydligt när det pågick.
Så vad betyder det? Antingen att Maud Olofssons trohet mot alliansen sitter så djupt att hon som "dess moder" som många är förtjusta i att kalla det, fortfarande försvarar bebisen med näbbar och klor och dessutom känner motsvarande obrottsliga lojalitet mot Centerpartiet.
Ett annat alternativ är att Olofsson verkligen tyckte att samarbetet inom alliansen gick bra och löpte som det skulle. Kanske hade hon inga problem med att folk krävde hennes avgång och själv tyckte det var dags, som hon säger.
Olofsson beskylldes ofta för att var högljudd och krävande under sin regeringstid. Så kanske var hon uppriktig hela tiden och har inget att göra upp med i efterhand. En intressant tanke.