I programbladet till Malmö Operas iscensättning talas det på flera ställen om ”sceniskt oratorium”, barockens sätt att med begränsade resurser skapa ett musikteaterverk. Den rubriceringen blir nyckeln till uppsättningen, frågetecknen rätas ut och helheten blir begriplig.

Föreställningen börjar vid historiens slutpunkt, en scen från en biograf i Buenos Aires där filmen avbryts av ett meddelande att Argentinas andliga ledare, Eva Peron har avlidit och biografbesökarna strömmar för att sälla sig till leden av sörjande på stadens gator. Därefter skildras i ett antal scener hennes väg från fattigdomen i en byhåla via sängvägen till allt mer glamorösa positioner fram till resonemangspartiet med Juan Peron och hennes kamp för att befästa sin makt och till och med överglänsa sin make. Hennes livsväg berättas och kommenteras av Che, en cynisk man av folket som hela tiden ifrågasätter både hennes medel och hennes mål.

Det är hos Che och folkmassorna kring honom som man känner dramatiken. Lindy Larsson gör en mycket intensiv individ fylld av patos, heta känslor och besviken bitterhet. Mot honom ställs de övriga figurerna, ibland mänskliga, ibland plastiga som barbiedockor,  mer för att illustrera skeendet än att ta aktiv del i dramat. Regissören Linus Tunström tar ett effektiv grepp men frågan är om han inte drar det lite väl hårt. Lite mer känslor, lite mer intensitet, lite mer kött och blod hade kanske givit djupare dimensioner åt föreställningen. Och jag har en känsla av att Charlotte Perrelli, Fred Johanson och de övriga medverkande har mer att ge både sångligt och sceniskt än vad Linus Tunström låter dem få utlopp för.

Tyvärr får de inte heller någon större hjälp av dirigenten att fördjupa sitt utspel. Joakim Hallin verkar använda on/off-principen, fullt ös så gott som hela tiden med enstaka avbrott. Visst ger sådant fart och fläkt men de agerande har rätt till mer differentierat stöd. Ett plus var dock att det snabba tempot bromsade publikens störande spontanapplåder.

Men uppsättningen har många andra stora kvaliteter. Scenografin är inte speciellt komplicerad men mycket effektiv, den utnyttjar till fullo både maskineriet och det stora scenrummet att skapa eleganta effekter och den får perfekt stöd i ljusdesignen. Kostymerna är egentligen bara de värda besöket; minutiöst utformade, från fattigfolkets paltor till de styrandes unifomer och huvudfigurens otroligt eleganta smakfulla kreationer. Det både ger en fröjd för ögat och skapar en solid trovärdighet. Dansscenerna är eleganta och medryckande och körpartierna mycket väl utförda i sång och agerande.

Det är show, riktigt stor show och kanske är det så man bör betrakta Malmö Operas uppsättning av Evita för att få  största möjliga behållning. Strunta i om Eva Peron var helgon eller egoistisk häxa som använde välgörenheten för att befästa sin makt, strunta i om Juan Peron stod för en förtryckarregim med fascistoida drag och njut av den medryckande farten, dansen och prakten. Det är ett cyniskt sätt att närma sig verket men fråga är om det trots allt inte är mindre cyniskt än upphovsmännens sätt att slå mynt av ett historiskt skeende.