Spräckt Bullerbyidyll
som skaver

Det jag applåderade är en svidande genomlysning av den svenska medelklass som jag själv är en del av.

Min vän fascisten är Erik Gedeon och Klas Abrahamsons nya musikdrama efter succén med Ingvar! En musikalisk möbelsaga. Om Ikea och svenskheten stod i fokus där är siktet nu inställt på den politiktrötta, självgoda svenska medelklassen. Gedeon och Abrahamsson har låtit Astrid Lindgrens Bullerbybarn växa upp och skickar dem på välförtjänt semester.
På Hipps scen har man byggt upp en idyllisk skärgårdsö inringad av naturtrogen vass. Bordet är dukat, rosévinet (naturligtvis) kylt och alla är där – utom Kerstin som är på behandlingshem. Lasse är gift med Anna, Bosse är gift med Britta, Olle har kommit ut som gay och Lisa är en mansslukande singel.
Rosévinet hinner knappt hällas upp innan idyllen krackelerar och barndomsvännerna skriker åt varandra i ideologiska, politiska diskussioner – vänster mot höger.
Ense är man bara om att det är pinsamt att vara så himla medelklass och innerst inne jävligt skönt att man varken har cancer eller Downs syndrom. In i denna spruckna idyll valsar så en man i nazistuniform. Han vill bjuda på hembryggt öl och hembakad vaniljkaka och kräver bara vänskap i utbyte.

Min vän fascisten är musikteater in i minsta ord. På ön finns ett lusthus där en underbar, dansbandsklädd orkester skickligt byter mellan olika musikgenrer – det jobbiga i att vara medelklass sjungs ut i en svulstig schlagerballad medan nazisten Fridolf valsar in till Rönnerdalska toner. Erik Gedeon har pricksäkert hittat de rätta tonerna till varje meningsutbyte, varje dialog och monolog och allt från soul till folkvisa, reagge och hårdrock går att känna igen.
Nazisten i vassen visar sig vara en okunnig stackare – ideologi och kläder har han ärvt av morfar – och Bullebybarnen är inte sena att med finstämd ironi dela med sig av sina kunskaper om samhället och partipolitiken.
En av föreställningens absoluta höjdpunkter är genomgången av svensk partipolitik där moderat rimmar på psykopat och socialdemokraten är som gubben i lådan – dyker upp gång på gång utan att ge plats för de andra.
Partipolitik i all ära – Bullerbybarnens visdomsord är ändå att det bästa är att ge upp i tid, att sluta försöka förstå och lära sig.

Det här är en föreställning som flödar över av välfunna och komiska poänger och den är så välspelad och välsjungen att man får rysningar. Mer än en gång går mina tankar till Hasse & Tages geniala revyer där den vassaste samhällskritiken presenterades försåtligt inlindade i underbar humor.
Min vän fascisten går ett steg längre och lånar in underhållningsmusikalens glättighet, klär sina Bullerbybarn i skrikigt färgglada sommarkläder och skapar sympati för den stackars okunnige nazisten. När Bullerbybarnen effektivt och elakt stängt sin idyll för honom tar han i ilskna punktoner till refrängen "Jag vill aldrig bli som ni" och är i den stunden lika mycket medelklassens revolterande barn som insett att alla vackra ideal de uppfostrats med sitter mer och mer ytligt ju äldre och bekvämare föräldrarna blir.

Gedeon och Abrahamsson får oss i publiken att entustiastiskt applådera varje sångnummer – även när hakkorsvimplarna fladdrar och refrängen är "Svastikan svajar i vinden".
Och vi skrattar länge och gärna åt så väl debatten om huruvida det är bra att Kerstins behandlingshem är privat som de haschflummiga reggaetonsatta fantasierna om ett pajasparti där alla från hustrumisshandlare till förtryckare och nazister är välkomna. Och inte minst åt de lössläppta erkännandena från Bullerbybarnen om att de innerst inne inte tycker om vare sig dräglande åldringar eller feta människor.

Och precis här finns den här infamt skickliga pjäsens kärna. I mellanrummet mellan den glättiga glansiga föreställningen och verkligheten den presenterar uppstår det där obehagliga inombordsskavandet som jag bär med mig hem efter denna konfrontationen med egna fördomar.
Frågan är naturligtvis vad vi ska göra åt oss. Hur motar vi bort den politiska tröttheten, den växande främlingsrädslan och hittar tillbaka till självklara ideal som frihet, jämlikhet och broderskap. Min vän fascisten ställer frågorna. Svaren måste vi nog hitta själva.