| Kultur & Nöje | Sport | Opinion | Personligt | Blogg | Webb-TV | Bostad | Lagfarter | Väder |
DEL 5. Isländska Steinunn Sigurdarðardóttir är en författare som får läsarna att se på världen och tingestarna med andra ögon och Caroline Alesmark jämför läsningen med att ta en kylig utomhusdusch en varm dag.
Suzanne Brgger har kallat Steinunn Sigurðardóttir för Islands ljusa fe och jag minns fortfarande hur Tidstjuven tog andan ur mig med sin svårmodiga bitska kärlekshistoria.
Kärleken till Island och dess egenheter, både det egensinniga landskapet så väl som dess invånare, går som en sprittande kolsyra genom Steinunn Sigurðardóttirs böcker.
Samtidigt är hon universell och har ett bildspråk och ett infallsdriv som får mig att se på världen och tingestarna med andra ögon.
Man hittar formuleringar som "Framtiden har slutat att hänga över mig som en arg katt med klorna ute. Framtiden är en huskatt med mjuka tassar som gör tänjningsövningar i den solstekta strandsanden" eller "Oemotståndlig, vad är det för ord om ett nyfött barn? Jag menar, ett nyfött barn är nån sorts nyskördad grönsak på gränsen mellan att finnas och inte finnas" och det är lätt att fastna med pennan och stryka för citat efter citat.
Sigurðardóttir inledde sin författarbana som poet och debuterade med diktsamlingen Sífellur (I det oändliga). Efter att ha tagit en examen i psykologi och filosofi vid universitetet i Dublin 1972 försörjde hon sig som journalist, bland annat i Stockholm, men sedan 80-talet är hon författare på heltid.
Sedan många år lever hon utomlands och hon har bott länge i Frankrike. Sigurðardóttir har två gånger nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris – med Tidstjuven 1988 och tjocka släktkrönikan Hjärttrakten 1997, den senaste utsågs till det årets bästa isländska roman.
Hennes stil är ofta mystisk och mångbottnad men samtidigt genomskinligt klar. Likt många islänningar blandar Sigurðardóttir lyrik och prosa och lyriken för ofta berättelserna framåt. Hon är språkligt lekfull och berättelserna dryper gärna av ironi, mitt i djupaste allvar.
Kärlekens möjligheter och omöjligheter är ett genomgående tema – lika svårfångad som luft – och romanerna är fulla av tidlösa citat som kan stå för sig själva. "Omedelbart efter första kyssen sätter man sig upp och följderna övervägs", "För hjärtat är större än jag trodde och olikt det som har ritats på väggarna" och "Att bli kvar på slagfältet efter en kärleksstrid är det största misstag en mänsklig varelse kan begå, och ändå kan hon göra så många misstag".
Senaste romanen Sol-skenshäst, hennes åttonde översatta till svenska, skildrar syskonen Lilla och Mummi som växer upp hos sina upptagna läkare till föräldrar. Lilla ser tillbaka på sin barndom och ett stumt icke-liv. Föräldrarna borde aldrig ha skaffat dem, barnen försöker klara sig själva så gott det går medan de vuxna, särskilt modern Ragnhildur, ägnar all vaken tid åt att rädda andras barn på sjukhuset.
Ragnhildur är otroligt excentrisk, allt kretsar kring henne, men hon lyckas ändå lindra oron hos homosexuelle Mummis HIV-smittade vänner: "Ragnhildur talar iskallt och förnuftigt med dem om vidundret. (?) På så vis tillintetgör hon monsterdraken som de strider mot så att den för en stund blir ett menlöst ödlekryp".
Liv och död är genomgående motiv. Steinunn Sigurðardóttir ägnar en hel roman åt den isländska förkärleken för långa nekrologer i Sista ordet, en samling minnesord över familjen Ívarsen. I Hálfdan Fergusson lämnar livet på jorden kretsar berättelsen om en man vars omgivning behandlar honom som död.
Och likt i princip alla isländska romaner förekommer det ofta ett spöke här och var, till exempel en spökande fot eller en gallskrikande spökbaby. Naturen är också ständigt närvarande, kärleken till den, kampen mot den, utsattheten i det isländska vädret.
"Jag har aldrig förstått mig på islänningarna (...). Först tror man att dom struntar i allt utom höjder och kullar och stockar och stenar och ortnamnen på dom där grejerna, men så visar det sig att dom egentligen skiter i höjder och kullar och landet som det breder ut sig, och behandlar det som en skurtrasa".
Att läsa Sigurðardóttir kan kännas som att ta en kylig utomhusdusch en varm dag. Poesi ställs mot burleskeri, europeisk elegans mot isländsk miljökamp, medelålders frihet mot ungdomlig envishet, urban dumhet mot gammal kunskap.
Jökelteatern – romanen om hur en liten by får världens finaste teaterhus inför en uppsätttning av Körsbärsträdgården – får mig att genast vilja resa iväg och hisna inför en jökel.