I en tid då vi hoppades ha lagt antisemitismen bakom oss blossar den till synes upp på nytt och uttrycks genom detta nedriga och meningslösa våld.
Två artonåriga pojkar greps för dådet, men nekar fortfarande, i skrivande stund. Allmänheten har inte fått reda på vilken typ av sprängladdning det var eller hur det hela gick till, av utredningstekniska skäl, så det är oklart hur allvarligt det hela var. Är det ett fegt pojkstreck, där två tonåringar roat sig med att bejaka sin förstörelselusta i skydd av mörkret, när ingen fanns i närheten som kunde försvara synagogan? Eller ligger något mer allvarligt och bekymmersamt bakom, även om pojkstreck är illa nog?
Länsstyrelsen har avslagit judiska församlingens ansökan om att få sätta upp övervakningskameror med motivationen att gatan utanför är lugn. Förhoppningsvis förändras deras ståndpunkt efter det här: det är bara lugnt på gatan för den som inte är judisk ...

Tursamt verkar kommunalrådet Ilmar Reepalu ta problemet på allvar den här gången. Kanske kan han avhålla sig från opassande kommentarer, vilket vore välkommet både av respekt för den judiska församlingen och för bilden av Malmö som en tolerant och öppen stad. Det är viktigt att det inte omtalas som en naturlig följd av motsättningar mellan religioner eller etniska grupper i staden, det ger en felaktig bild. De judiska församlingsborna har inte gjort något fel, eller något som kan orsaka "motsättningar" eller kastat sten. Det minsta man kan begära är att solidaritet visas med en grupp som utsätts för brott och trakasserier. Det här är lika lite deras fel som det är deras skyldighet att svara för vad staten Israel tar sig till.

Att kalla attentatet för motsättningar mellan religiösa grupper är lite som att kalla hatbrott mot homosexuella för motsättningar mellan sexuella läggningar.
Visst finns det både religiösa och etniska motsättningar, det är tyvärr inget konstigt i en internationell stad som Malmö och det är både tråkigt och svårlöst som problem. Men låt oss använda korrekt terminologi i det fallet, eftersom det handlar om något helt annat: kriminella handlingar med syfte att terrorisera brottsoffren.
Något slags handlingsplan måste omgående tas fram för att lösa problemet, även om slutsatsen blir bevakning av lokalerna och ökad polisnärvaro. Den här gången räcker det inte med att hålla föreläsningar eller skänka någon slant till ett ekumeniskt råd, man måste fråga sig vilka konkreta, påtagliga lösningar som kan finnas på problemet.
Det blir såklart en stor utmaningen för staden och folkvalda politiker. Moderatledaren Anja Sonesson har rätt i att man varit för dålig på att ta tydligt avstånd tidigare och inte motverkat trakasserierna tillräckligt aktivt. S-ledaren Stefan Löfven har också rätt i att man inte ska peka finger utan fokusera på problemlösning. Men Sonessons engagemang i frågan bådar gott för det som behövs för att råda bot på problemet: samarbete över partigränserna, med fokus på bred problemlösning tillsammans med intressegrupper som kan vara behjälpliga. Interntjabbel lär inte lösa några problem.

Att Malmöborna ska behöva vänja sig vid att bo i en stad där trakasserier av judar är en del av vardagen och ett olösbart problem är oacceptabelt.
Det är dessutom en allmän säkerhetsrisk med sprängladdningar i centrum och invånarna bör kräva att stadens ledning gör sitt allra yttersta för att säkra gatorna för alla Malmöbor.