Landet, skogen och Europa

Sverige har två representanter i det ekonomiskt viktiga jordbruksutskottet, Marit Paulsen och ersättaren Kent Johansson, båda från den liberala ALDE-gruppen. De har i dagarna redogjort för sina målsättningar beträffande den europeiska jordbrukspolitiken i allmänhet och svenska intressen i synnerhet. Den svenska helhetssynen på jordbruk, mat och samhällsbyggnad lyser igenom.

Marit Paulsen har byggt mycket av sin politiska karriär på ett förnuftstänkande kring mat och hennes målsättningar har inte förändrats. Här kan Sverige tillföra en helhetssyn på jordbruk och landsbygd i diskussionen om den framtida politiken. Paulsen och Johansson vill att jordbrukspolitiken ska vara närmare kopplad till folkhälsa, där tänkandet kring odling, djurvård, biologisk mångfald och transporter kopplas närmare ihop med bra mat och det som gynnar medborgarnas hälsa och välmående. Mat och hållbarhet är för svenskar naturligt sammankopplade. Tyvärr är det ingen självklarhet för resten av Europa. Många av medlemsländerna har en kultur där man värnar om mat, så det är märkligt att man inte redan tänker så. EUs jordbruksstöd handlar tyvärr om andra saker, som kortsiktiga vinster i form av subsidier till grupper som inte alltid behöver det och vars verksamhet påverkar matkulturen menligt i ett kortare perspektiv och avsevärt i det långa loppet. Ett system som tvingas förstöra mat för att det ska fungera har inbyggda fel.

Förhoppningsvis kan Paulsens och Johanssons definition "god djurhållning, stor miljöhänsyn och hållbar livsmedelsproduktion" väcka tankar hos andra, mer konservativa aktörer.
De påpekar också bondens roll som reformator, vilken inte ska glömmas bort: i ett samhälle som intresserar sig mer och mer för god och hållbar mat (vilket den stora efterfrågan på svenska ekologiska ägg påvisar), är bondens möjlighet att tillgodose det mycket viktigt.

De betonar också det vansinniga i att ha en bidragsberoende bonde som får betalt lika mycket för vad han inte gör som vad han gör och vill helt korrekt avskaffa det direkta inkomststödet. Pengarna ska gå till det som bonden producerar, inte till markägande.
Att EU måste tänka nytt kring hur man använder pengarna inom jordbruksstödet och inte bara diskutera stödets varande eller icke varande har redan sagts många gånger, men det blir tyvärr inte mindre sant med tiden.

En annan viktig punkt i Paulsen och Johanssons dokument är skogsbruket och den för Sverige fatala riktning som den europeiska politiken kring detta rör sig mot. Det finns mycket som Europa kan och bör ha gemensam politik kring. Skogsbruket tillhör inte den kategorin. Behoven är alltför olika: Sverige är täckt av skog och vi behöver regler som gynnar ett livskraftigt och hållbart kommersiellt skogsbruk. Andra länder, med betydligt mindre skog och helt andra behov bekymrar sig mer om till exempel skydd mot skogsbränder, som i kalla och våta Sverige inte är något problem. Om dessa länder får styra politiken kommer det att bli ett regelverk som inte bara inte gynnar Sverige utan är direkt kontraproduktivt för oss.
Skogspolitiken är ett sällsamt område av Europapolitiken: som om den styrdes av någon som fått höra att det finns skog i Europa, men aldrig sett en karta på hur den är fördelad, eller funderat på att skog beter sig olika i olika klimat.