En bänk. Ett träd. Tre vänner. Ett samtal som kringlar och krokar, vindlar och svänger. Solen, varför är den gul egentligen? Varför blir gräs plötsligt ogräs bara för att det växer på fel ställe? Och hur kan man veta att människor faktiskt menar vad de säger?
Fru Bergström (Lillemor Hjelm) är gruppens självutnämnda boss, Kennert (Hanna Sjögren) den vänlige diplomaten, och hunden Daisy (Mats Granath) mest sömnig. Tillsammans utforskar de sådant som råkar dyker upp i någons hjärna – går världen under om man trampar på en mask, får man sno någon annans bulle om man är helt förtvivlat sugen, och förresten, ska vi inte fixa en cirkus?

Månteaterns senaste uppsättning saknar tydlig, klassisk, framåtriktad handling. Den liknar mer en godispåse med blandade tankar, känslor och drömmar, ur vilken karaktärerna plockar bitar utan något speciellt system. Det blir lite liv, lite död, lite kärlek, lite sorg, lite dans, lite sång. Sången utgör definitivt påsens godaste pralin, det stämsjungs och jammas och groovas och låter mycket fint.

Möjligen blir det lite fragmentariskt i överkant. Visst finns det något tilltalande i det spretiga, det busiga, det anarkistiskt ickelinjära, och i idén om att varje barn på egen hand ska få välja vilket tankespår man vill spinna vidare på, men det hade nog ändå inte skadat att sovra lite bland infallen och istället ha tid att stanna lite längre vid varje enskild hållplats.

En annan möjlig invändning är att man valt att dra åldersgränsen vid just fem år. Det förstår jag inte riktigt. Jag kan absolut se både tre- och fyraåringar plocka godis ur den här påsen.