Efter en sedvanligt seg startsträcka kom The Killers som en frisk fläkt och började i stort sett direkt på topppen med sin debut Hot Fuss 2004. De slog till synes igenom över en natt och blev alternativerockens nya affischnamn. Nu nio år senare kan jag dock tycka att indiestämpeln gott kunde avpolleteras för gott. Detta om något bekräftades på Malmö Arena i lördags. Las Vegasbandet har trots allt förvandlats till en fullfjädrad arenaakt vid det här laget. I dagens läge balanserar de på gränsen till superstarstatus, och diskussionen om genrehemvist har i stort sett blivit irrelevant.
 
Kontrasten gentemot den första konserten jag avnjöt med bandet i Köpenhamn 2006 var tydlig. Den uppenbara hungern och nerviga viljan att bevisa att de hade resurser nog att slåss med de stora pojkarna var uppenbar den där kvällen. En del av den där spänningen saknades väl i sanningens namn på Malmö Arena. Lördagens tillställning präglades mer av tyngd och självklar auktoritet samtidigt som ljudbilden rent allmänt både förfinats och blivit mer fullmatad. Inledande Mr. Brightside illustrerade i viss mån vad det handlade om. Denna, deras första hit någonsin tedde sig måhända inte lika kaxig som då det begav sig, men å andra sidan övertygade alstret ifråga både i egenskap av energikick och färgsprakande trumfkort.
 
Rent allmänt är herrarnas utveckling bara fullt logisk. Vänner av ordning kan förstås hävda att de har sålt sig, men att påstå något sådant är bara trams. För kvartetten har inte på något sätt gjort våld på sin personlighet. De har mest bara förstorat den. Nummer som For Reasons Unknown och Somebody Told Me vare exempel på The Killers på sitt mest kaloririka humör någonsin, och det lät onekligen tämligen mäktigt på ett slags klädsamt retrovis, modell åttiotalets synt- och new waverörelse. Sedan fanns det förstås även drag av en mer melankolisk sida med tilltalande kvalieteter. I sådant som Miss Atomic Bomb och A Dustland Fairytale steg bandet fram som mognande herrar som  inte drar sig för att betona det poetiska.

Och i handlingens centrum oavsett hur repertoaren tonade fram stod givetvis Brandon Flowers, denne egentligen rätt timide frontman som ändå på något sätt alltid lyckas få publikens fulla uppmärksamhet. På Malmö Arena framstod han fullt ut som den ödmjukt välartade rockstjärna han förmodligen är. Mannen är onekligen ett proffs, men tidvis kunde man kan nästan skönja ett visst mått av blyghet där bakom det bländvita leendet.

I övrigt är det värt att notera att The Killers mitt i sin jakt på artistisk utveckling också omfamnat showelementet fullt ut. Inramningen med såväl glittriga konfettiregn och  laserstrålar som nyårsfyrverkeri illustrerade ett nymornat partytänkande och måhända också en idé om att detta visst det går att kombinera med den konstnärliga hedern i behåll vad än överspända tråkmånsar överallt vill hävda.