När det gäller näthat, försvaret av mänskliga rättigheter och mycket annat finns en bred enighet.
Samstämmigheten i svensk politik bekymrar uppenbarligen många. Politiska journalister efterlyser konflikter. Debatten beskrivs ofta som småtråkig och odramatisk. Även bland politiker finns en oro att de stora partiernas närmande till varandra bäddar för ytterlighets- och missnöjespartier.

Jag ser ett annat problem, nämligen att många ser det som ett problem att de stora partierna närmar sig varandra.
För det första måste det rimligen vara något naturligt i en mogen demokrati. För mig är kompromissen, medelvägen, det logiska i ett samhälle där alla kommer till tals och idéer prövas i ett öppet samtal. I ett sådant samhälle är det också logiskt att partier slutar bråka om lösningar som faktiskt fungerar. Därför är det logiskt att nästan alla partier i dag försvarar en gemensamt finansierad sjukvård och skola – för att ta ett exempel på en gammal stridsfråga som numera inte är lika laddad. Eller för att ta ett ännu tydligare exempel; nog är det ett hälsotecken att vi i vårt land, i motsats till många andra, inte längre ifrågasätter kvinnors deltagande i arbetslivet.

För det andra går det aldrig att spola tillbaka bandet i politiska sammanhang. Därför är det viktigt med respekt för fattade beslut. Självklart måste det vara möjligt att riva upp en del man ogillar, men som sagt, det går aldrig återvända helt och hållet till det förflutna. För att ta ett konkret exempel; Socialdemokraterna har ogillat huvuddelen av alliansens skattesänkningar, men det betyder inte att allt kan bli som det en gång var. Människor har anpassat sig efter besluten, och det måste man respektera. Politik måste därför handla om framtiden, hur man vill möta framtidens utmaningar.

För det tredje behöver inte närmandet betyda att det inte längre spelar roll vem som bestämmer. Sant är som sagt att en del stridsfrågor lagts på hyllan. Men andra återstår, och de är enligt min mening definitivt tillräckligt många och dramatiska för att göra svensk politik spännande. Partierna har utan tvekan olika drivkrafter. Ingen pratar om systemskifte, men när Moderater ser chans att sänka skatten så ser Socialdemokraten en möjlighet anställa fler i vården. Ideologierna är inte döda.

Partierna har utan tvekan närmat sig varandra sakpolitiskt, och retoriskt är skillnaderna definitivt mindre än förr. Det betyder att det krävs en lite djupare analys för att förstå skillnaderna, men när journalister beskriver politiken som odramatisk och småtråkig, ja, då är det snarare ett uttryck för deras egen likgiltighet än en rättvis beskrivning av den politiska verkligheten.