I andra politiska kulturer är det tvärtom: något som bland annat påven avgång har väckt diskussion kring.

Är det önskvärt eller rimligt att förvänta sig att äldre personer stiger åt sidan när deras ork inte är vad den har varit? Eller tar man för dåligt hand om de äldre, med all sin livserfarenhet?
Gautam Mukunda skriver i den brittiska tidskriften Foreign Policy om en oväntad teori kring åldrande och maktpositioner. Inte alla kommer att uppskatta hans slutsatser. Han menar att äldre personer som suttit på maktpositioner längre är farliga. Forskning antyder allvarliga personlighetsförändringar sker i samband med innehav av makt.

Personer med hög placering inom politisk- eller företagshierarki klemas bort av uppmärksamhet och fjäsk så att de deras självdistans försvinner och ersätts av en självtillräcklighet som innehåller sociopatiska drag.
Mukunda menar att det i kombination med sviktande hälsa och i många fall mindre flexibla och långsammare kognitiva funktioner skulle göra en person över sjuttio, som haft makt länge, livsfarlig.

Det är en intressant tanke att utmaningar som åldern för med sig i kombination med maktfullkomlighet, som tydligt kan märkas hos den som är van vid att få som han eller hon vill, skapar farliga ledare. Hindenburgs demens klandras till exempel för Hitlers väg till makten. Kanske var Benedictus XVI alltså den visaste påven någonsin.