Bröderna Scott och Seth Avett må båda vara prydda med stora ostyriga skägg, men de hör knappast hemma i 00-talets folkrockträsk för det. Inte heller associerar man dem direkt med det föregående årtiondets no depressionvåg. Men om man nu nödvändigtvis ska placera dem någonstans får det väl vara i det synnerligen breda americanafacket där nästan allt inom folk och counry, som inte accepteras inom Nashvilleetablissemanget kan få en slags artistisk fristad. Med detta sagt förstår säkert var och en att man kan förvänta sig det mesta av ett band som Avett Brothers. Åtminstone inom de väl tilltagna ramarna.

Ett nummer som Kick Drum Heart illustrerade detta med all önskvärd tydligthet i söndags. Tänk i termerna lantlig new wave, så kommer man sanningen rätt nära, och då förstår man också varför fanskaran växt och hittat en yngre publik som vanligtvis inte lyssnar på den här typen av musik. På KB samsades indiefolket, och de välartade ungdomarna med de sedvanliga medelålders grabbgängen och dito paren, som brukar lösa biljett till allt från Kris Kristofferson och Rodney Crowell till Jayhawks. Ändå var kanske inte ovanämnda sång helt representativ för resten av repertoaren. Däremot har bandet ett brett omfamnande tilltal präglat av både genuinitet och omedveten coolness, som av allt att döma kan charma de flesta.

Sedan är förstås hantverket oklanderligt. Ljudbilden denna kväll skvallrade om ytterst god hantverksskicklighet även de lämnade den mest uppenbara perfektionismen därhän. Men framförallt handlar Avett Brothers om bubblande spelglädje. Underhållningsvärdet på KB var också mycket riktigt högt, och repertoaren pendlade mellan partaj och gråtmildhet fullt ut. Det var antingen tjosan hejsan, typ glättiga Live And Die och bluegrassförsöket The Fall eller närmast hjärtskärande saker som valsiga Head Full Of Doubt och totalt avskalade pianoballaden I And Love And You.

Avett Brothers förmedlar stora känslor hämtade från båda sidorna av spektrat, men är inte lika generösa med känslolägena däremellan. Å andra sidan har jag inte svårt att ha överseende med detta eftersom de är så totalt självutlämnande. Vad dessa älskvärda lantisar tycks vilja säga på ett inte särskilt subtilt sätt är “Vi vill bli omtyckta av era alla, och det ni ser är det ni får”.  Konstigare än så är det inte. Sedan skulle jag inte vilja säga att den bredd demonproducenten Rick Rubin bidragit till att ge dem på senare år direkt skadat deras popularitet heller. Det faktum att senaste albumet The Carpenter gick direkt in på en fjärdeplats på USA-listan säger väl det mesta i det avseendet.