Han ställs till svars för hur efterkommande har tolkat hans musik som ingen annan. Alla vet att Wagner var antisemit, precis som att alla vet att Strindberg hade ett kluvet förhållande till kvinnor. Det finns oftast litet eller inget intresse för att nyansera bilden av Wagner hos hans kritiker. Strindberg uppmanar ingen till censur av, man kan skilja mannen från verket.

Fröken Julie, skriven som en näpst av kvinnan (läs förordet) ropar ingen på bojkott av. Det är däremot i sin ordning att döma ut publikens kritiska tänkande kring just Wagner.
Musikvetaren Gunno Klingfors håller tonsättaren ansvarig för nazisternas härjande och varnar för Parsifal på biografen. Med tanke på hur mycket kultur människan konsumerar med mörkare teman än Parsifal, en av musikhistoriens vackraste verk, är det märkligt att vuxna behöver varnas för det.

Om man, som jag, läst allt jag kunde komma över om Wagner, inklusive vad han själv har skrivit, blir man förbryllad. Det är en nyanserad och ömsint person, långt ifrån nidbilden av en fradgetuggande antisemit, som syns. Hans verk är också långt från onyanserad nationalistpropaganda.
Klingfors problematiserar Wagnermeckat Bayreuths val av sångare: men det är också stället där afroamerikanska sångare bjöds in redan på 60-talet. Wagner målas med samma nyanslöst breda pensel som man anklagar honom för skildra judar och fransmän med.