Redan på måndagen hade flera dödsfall relaterade till valet inträffat, men det betraktades som isolerade händelser, snarare än som början till uppror. Bland annat är en separatistgrupp, som inte särskilt mycket med det huvudsakliga nationella valet att göra inblandade.
Situationen är komplicerad: väljarna tenderar att rösta enligt etnisk tillhörighet, det vill säga att man väljer kandidat efter vilken folkgrupp man själv tillhör och inte efter partiprogram som man oftast gör i äldre demokratier.
Det gör det upplagt för missnöje om till exempel vissa nekas tillgång till vallokalen, vilket skett: den administrativa delen av valet som röstlängder och liknande har inte fungerat bra och svenska journalister har pratat med flera som nekats att rösta. Kanske är det den största risken för upplopp.
Ett ytterligare problem är att Uhuru Kenyatta, som är motkandidat till premiärministern Raila Odinga redan är anklagad för brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, för att vara en av anstiftarna till förra valets oroligheter. Det kan alltså bli samma typ av oroligheter om han vinner. Hitintills är en av fördelarna att kandidaterna har kunnat röra sig fritt även i områden där de inte kommer att få något direkt väljarstöd utan att bli fientligt bemötta.
Det är ett klassiskt misstag att se Afrika som en enhet fast kontinenten är så diversifierad, men just i det här fallet kan valet få ett symbolvärde för stora delar av kontinenten, åtminstone om det går rätt till. Landet har stått och vägt mellan demokrati och en form som inte heller riktigt är diktatur. För dess konflikttrötta befolkning vore ett stillsamt val en lisa, även om många problem återstår.