If you're not into metal you're not a friend of mine, kunde man läsa på en dekal i deras digra merchandisestånd på Vega. Men så är Manowar också bandet som myntat uttrycket Death to false metal, vilket väl antyder att ingen annan musik ens finns på deras karta. Så kalla dem rigida eller bara väldigt konsekventa. För är det något band som inte flyttat sina musikaliska visioner framåt en enda millimeter sedan bildandet 1980, så är det just dessa New York-herrar. Något de för övrigt är synnerligen stolta över och deras fanatiska fans enbart är tacksamma över.

För egen del kan jag verkligen beundra denna kompromisslöshet. Utan att vara det minsta ironisk, för övrigt. Detta tål nämligen att påpekas med tanke på att Manowar rent allmänt ofta fått stå i skottlinjen när exempel ska ges på band som vältrar sig i metalposer och texter om svärd och trolldom, gudamyter, vikingar och kallt hårt stål. Däremot bör ingen försöka göra sig lustig genom att undra om kvartetten är på skämt eller allvar. För det är klart de är på fullaste gravallvar. Sedan är det förvisso tveklöst så att en parodivarning skulle kunna utfärdas då och då. Men ingen behöver tvivla på att gänget tror på sin grej, och de kan alltjämt leverera en show som beundrarna kan skriva hem om.

Som den man bjöds på i måndags till exempel. Inte för att tillställningen på något sätt var sensationell, men kvartetten gjorde i alla fall en habil insats, de kan trots allt sin metal-ABC på sina fem fingrar. Det hela hade dessvärre också i lite karaktären av ömsom vin ömsom vatten. Problemet är att bandet inte övertygar någon annan än alla sina väldigt trogna fans om sin förträfflighet nuförtiden. Oviljan att justera sitt recept det minsta lilla har blivit en belastning och närmast bokstavligt talat ett tveeggat svärd.

Bäst var bandet utan tvekan i de mest anthemklingande alstrena, typ Sign Of The Hammer, Brothers Of Metal och Hail And Kill, alla typiska Manowardängor med de mest uppenbara krigsattributen käckt på svaj. Likaså måste jag säga att den lätt Black Sabbathdoftande Mountains tedde sig oväntat stämningsfull.

Däremot var väl inte de mer power metalorienterade skapelserna, som The Power och Hand Of Doom lika roliga. Eller för den delen de programenliga solona medelst trummor och bas, även om Joey DeMaios insatser på guran förvisso gick hela vägen vad gäller de stora gesterna.

Manowar modell 2013 håller således stilen, och det gäller både på gott och ont. För visst kan jag förstå attraktionen men det går för den sakens skull knappast att komma ifrån att det rigida konserverandet av idealen också gjort dem onödigt daterade. Det om något framgick tämligen tydligt på Vega i måndags.